Aftonbladet – 4 april 1861, sida 2

visa honom en plats, som, om man aömer efter hans arbeten, utgjorde målet för hans lefnads sträfvande, vittnar om det. anseende han i det musikaliska Tyskland med rätta I liistiden var han en blygsam are, som på de mellanstunder en dag af ofta 8 å 10 timmars lektioner kunde lemna, komponerade dessa innerligt poötiska sånger, hvilka fröjda så mången musikväns hjerta. Dessa sånger vunno i Tyskland det stora anseende att den ryktbare pianisten F. Lisst genom sina trunsskriptioner under en längre tid gjort dem till en modsak för Europas konserterande artister och på detta sätt visserligen medverkat till deras spridning, men äfven låtit dem sucka under oket af hans ofta smaklösttunga och till den egentliga sången alldeles icke hörande arabesker. Franz Schubert har, om viej misstaga oss, endast lemnat denna symfoni och, vid jemförelse med. Beethowens: första, måste vi opartiskt erkänna att dervid på Schuberts sida ligger en viss öfvervigt. den yttre anordningen finnes en viss likhet med Beethowers A-durs-symfoni; dock äro uppfinning och sammansättning alldeles sjelfständiga: Detta i många fall särdeles sköna. tonverk röjer en rik fantasi och många. originella harmoniska kombinationer i afseende modulationen. Dess fel äro, enligt vår åsiot, en allt för stor längd och någon gång entormighet vid utarbetningen. Det hela, utfördt med den färdighet, som köngl. hofkapellet eger och som tages i starkt anspråk, gör mycken effekt. Konserten var ej så talrikt besökt, som man bort kunna vänta. i Långfredagen gafs naturligtvis för fullt: hus Haydns oratorium Skapelsen, liksom 10: kalen var öfverfylld äfven dagen förut vid generalrepetitionen. Det synes som kunde man ega något skäl att för denna årliga konsert välja en rymligare lokal, t. ex: Storkyrkan. Få större tonverk torde vara så kända af den svenska allmänheten som detta Haydns mästerverk, hvilket årligen bereder hufvudstadspubliken en musikhögtid och Frimurarebarnhuset en betydlig inkomst. Något egentligt skäl hvarföre Just ständigt Skapelsen skall gifvas å dessa lång fredagskonserter kunna vi icke upptäcka. Men det har nu en gång blifvit så. Vanan är halfva naturen och vi ha nu blifvit vanda dervid sedan långliga tider tillbaka: julgran på julafton, påskägg på påskafton — Sskapelsent på långfredagen! Skulle den dag en gång varda kommande, då man för ombytes skull gåfve Messias, Paulus eller Årstiderna, så skulle visst en del af publiken bli djupt kränkt i sin konservatism och tro att verldens sista tid vore förhanden. Det omsorgsfulla sätt, hvarpå Skapelsen denna gång gafs, gör mycken heder åt kapellmästaren Lachner och kormästaren Söderman. Sopränpartiet utfördes omvexlande af fru Lundh och mil Andrge med lif och musikaliskt intresse. Vi böra endast reservera 038 mot fru Lundhs vid detta tillfälle alltför fria åsigt om ritardando4. Hrr Strandberg och Dalilgren hade äfven fördelat tenorpartiet sig emellan och inlade deruti mycken förtjenst. Som basso ansträngde sig hr Walin hela aftonen. Hofkapellmästaren Lachner hade vid sin konsert å Kongl. teatern Påskdagen att glädja sig åt ett godt hus. Till introdukfionsnummer hade br Laehner valt ouvertyren till Meyerbcers senaste öpera Le pardon de Ploörmel. Kompositören hari denna ifvit en expost af operans innehåll, hvarre äfven den berömda geten genom nåa klocktoner här representeras. Ouvertyren afbrytes vid eit par ställen genom en kör — bön till den heliga jungfrun — afsjungen på scenen. Samma bön återkommer sedermera genom åtskilliga egna modulationer. Det är klart att man öfverallt igenkänner Meyerbceer såväl i instrumentering som effektsökeri. Man har ofta och ur rent estetisk. synpunkt med ganska stort fog klandrat detta effektsökeri; men mam torde dock ej alldeles böra glömma att flertalet af nutida: musikkompositörer söka effekterna uton att finna dem, hvilket deremot ofta är fallet med Meyerbeer, hvilkens nyaste komposition man också icke utan att vara partisk kan frånkänna en viss. poetisk lyftning och en vacker anläggning, vid sidan af många fel. Den som vill se allt med ett bittert öga skall aldrig finna tillfredsställel se, ty intet menskligt verk har ännu varit utan fel. Och det vore önskligt om Thorilds sats allmännare följdes, att äfven då man med skäl kan lasta någon för hans fel, så bör man dock vörda honom för det som hos honom uppenbart är stort och ädelt. Vid instuderandet lärer det ovanliga föres fallit att, i anseende till halsbrytande svårigheter, stämmorna af flera bland kapellets ledamöter måst till öfning hemtagas. :Rättvisan fordrar att erkänna, det utförandet i allo var lyckadt, oaktadt dessa svårigheter. Tvenne Haydns sångqvartetter, af hvilka den sednare anslog genom sin ovanligt fina och lekande rythm i förening med melodisk skönhet, återgåfvos af m:llerna Andre och Lublin samt hrr Arnoldsson och Willman. Körerna ur Righinis. Det befriade Jerusalem?, med friskhet och lif utförda, gåfvo en klar bild af denna tonsättares storartade enkelhet och flärdlösa stil. De af mll Andree föredragna recitativerna kunna ännu tagas till mönster af våra moderna dramatiska kompositörer. Vi instämma af hjertat i den så ofta offentliot nttalade önskan att