Aftonbladet – 26 mars 1861, sida 3

som vållar att publiken ofta undfägnas med så mycket gammalt och, ehuru detta kan vara af god beskaffenhet, må man ej undra på att publiken ej så tolrikt infinner sig, isynnerhet då någom omvexling i rollernas besättning ej eger rum. Ett exempel .i detta fall hafva vi i torsdagens representation af Figaros bröllop, der hr Walin, så att säga, tagit laga fastat rk Almavivas parti sedan mer än tio år och hr Uddman på Bartholos under nära samma tid. Vore musiken än skönare än den verk: ligen är, så vore .det dock ej underligt, om piarken en gång tröttnade vid ett dylikt onservatift beteende. Vi känna ej på hvilken detta beror, men kunna försäkra, att det ej är rätta sättet för att bortarbeta de värda artisternas ofta maniererade föredrag! af sina sångpartier. Ehuru hr Lundbergh onekligen räknar! Figaros parti till sina bästa och deruti utvecklar mycken förtjenst, tro vi, att haningenting skulle kunna förlora, om någon gång: hr Arlberg användes i denna roll. MI Andrege som , Grefvinnan? utför sitt sångparti på ett sannt musikaliskt sätt. MI Gelhaars. ,Susanua? lemnar mycket öfrigt! att önska. Den temligen ensidiga riktning: åt Koloratursången, som hon underkastat sig, synes ha ansträngt hennes röst till den grad, att-organets stabilitet derigenom lidit. Susannas aria i sista akten måste behandlas noga sostenuto från börjån till slut, hvilket tager i strängt anspråk röstens före I detta -sednare fall lyckades hon alldeles icke, ehuru hon, vi erkänna det, sökte behandla partiet med all möjlig omsorg. Vi ha ej bevistat någon representation af Figarosbröllop, som så spårlöst försvunnit utan att framkalla ett verkligt intresse hos nubliken.