Aftonbladet – 20 mars 1861, sida 2

intressen, der icke landets väl i-sin helhet, utan hvarje särskildt stånds bästa söker förskaffa sig så många bundsförvandter, så många röster som möjligt för ernåendet af sina syften; det går tillochmed nu så ångt, utt lagfrågor afgöras stundom med en eller annan rösts öfvervigt. Jag anser mig derföre ej behöfva skrifvamånga ord om en så allmänt känd sak, men vill blott, som ett bevis på behöfligheten af ändring häri, anföra att det må vara mycket obetänkt stadgadt för en lagstiftande församling, att en del deri äro födde dertills detta inverkade dock ej så mycket, om flertalet vore af landets invånare i allmänret valde ombud; men att presterna, hvilka af dessa innevånare icke allenast födas och önas, utan åt hvilka man äfven bygger deras boställen. skola ega lika rätt att pålägga sina löngifvare skatter, bibehålla på dem orättvisa tjenstbarheter m. m., som löngifvärne ha rätt protestera häremot, är eit så skriande missförhållande, att vårt språk saknar ord, nog skarpa, att rätt beteckna det — är en så skadlig qvarlemning af det katolska presterskapets tillvällade makt att ha sitt inflytande äfven på landets styrelse, att jag ej kan föreställa mig att det länge hädanefter kan tillåtas af folket. Om presterna samvetsgrannt sköta sitt vigtiga kall i församlingen, uppfylla de sin bestämmelse och verka oändligt mycket godt och nyttigt för samhället; men då de sammanrota sig till en politisk förening, verka de motsatsen, förlora det anseende och förtroende de borde och kunde ega i vården om det maktpåliggande värf de åtagit sig, och följderna häraf äro på förhand oberäkneliga.