Aftonbladet – 19 mars 1861, sida 2

nen man saknade hos hr H., I likhet med wvad fallet varit hos de flesta tyska sångare, om här sjungit nämnde romans, den känlans värma och det svärmiska uttryek, som våde Matthisons ord och Beethovens musik ;emensamt taga i anspråk och som man uterfann lyckligt förenade i den äfven utom let rent: musikaliska: facket med mycken bildning och fin estetisk urskilning utrustude talienarn: Ciaffeis föredrag deraf. Hr R. är-ung samt besitter en stark och ;od röst. Just emedan man trott sig kunna ästa stora förhoppningar vid honom, fäster nan också stora fordringar, och det ojemna, något skrofliga i tonen, det än uttryckslösa, in spasmodiska i hans föredrag bör kunna bortarbetas, om hr R. blott med allvar ville underkasta sig de ihärdiga studier, som utgöra enda vilkoret för. all konstnärlig utveckling. Mera fasthet och lugn i ansatsen, mera finhet i nyanseringen återstår för hr R. att söka. tillegna. sig, äfvensom ett naturligare uttal af vårt språk. Adelaide var det enda han sjöng på svenska, men der förljöds beken sorlar i stället för tbäckent, m. fl. oegentligheter,--somfören person med hr R:s bildning-och talang icke bör vara svårt att efterhand öfvervinna, blott han icke tror sig redan färdig. och derföre undandrager sig fortsatta . ansträngningar. Sedan första afdelningen -lemnat en vacker expose ur den klassiska perioden, utgjorde andra afdelningen en förmedlande öfvergång till tredje atdelningeas profstyeken ur den bär för första gången hörda Wagnerska Sframtidsmusikent. I andra afdelningen tilldrog sig ?Hafsfrun?, en ny romans af vår lofvande unge kompositör hr Söderman, uppmärksamhet. Orkestern målar på ett ganska örigineltsätt vågornas svall och deras mystiska inbyggares lek och strid. --Hr S. är herre öfver det tekniska, har sjelfständighet och friskhet i gruppering, men skulle han, fortfarande låta stämföringen qvälva satsens sångbarhet, skall han försmå att: söka melodi, klarhet i sina mötiver, så måste han förfalla i en torrhet dit våra nu så varma sympatier icke kunna eller vilja följa honom. Att afvika från sin öfvertygelse för attgöra sig populär är naturligtvis förkastligt och orätt, men det är något helt annat att uppoffra något af sina tycken och vanor (som så ofta oss. sjelfva ovetandes räkna slägt med ovanorna) för att göra sig älskad oc förstådd och det är detta vi bedja hr 85. behjerta. Vackert skrifver han, men vackrare skulle han kunna skrifva, om han ur vår folkmusik, ur vårt poetiska folklynne droge fram melodiens enkla blommor i sin redan nu så fulländade instrumenterings solljus. Den i liflig och markerad rytm hållna, något lättvindiga vexelsången ur Marschners opera Templer und Judin?, som började ändra afdelningen, anslog publiken och måste gifvas dacapo. MI Gerlachs omfångsrika, klangfulla och böjliga sopran sattes här på ett hårdt prof och fon lyckades ganska väl, ehuru man icke här hade samma tillfälle att döma om hennes anlag som uti Ernani. Af m:ll Andree fick man höra en skön aria ur Glucks Armida? föredragas med det goda musikaliska uttryck man är van att hos henne återfinna, om än det egendomliga och storartade i stilen icke erhöll all den relief, som man kunnat önska. Lifligt applåderades den af hr Fr. Lindholm med konstnärlig säkerhet utförda Schumannska Faschings-Schwank aus Wien. Ett rörligt folklif är der ganska karakteristiskt må Tadt och motiverna framträda naturligare och mera okonstlade än man är van alt höra af denne mystiske tonsättare, ehuru visserligen jemförelsen med C:rneval de Venise ligger alltför nära till hands, att man deraf skulle kunna röna något djupare intryck. Såsom en motsats till den i sin osmyckade klassiska enkelhet intagande Armida ouverturen, som utgjorde konsertens första nummer, börjades tredje afdelningen med ouverturen till Richard Wagners tTannhäuser, under hvilket betydligt långa tonstycke orkesterns alla instrumenter äro uppkallade till en snart sagdt oafbruten tjenstgöring. Melodiskt välljud utgör visserligen icke denna ouverturs starka sida, men man finner ej heller deri detta ängsliga jägtande efter småpikanta effekter, hvarpå mången annan modern eklektikers verk har att bjuda i öfverflöd. En manlig och kraftfull anda genomgår i allmänhet de brusande harmonierna, hvilka icke torde så illa förbereda på den stormiga medeltiden, hvarunder sjelfva styckets dramatiska handling föregår. Visserligen saknar det icke alldeles sin komiska anstrykning att förnimma de arma fiolernas stamparde och arbetande; likt hamrarna i en spiksmedja, med stråkar och hårluggar piskande om hvarandra i lika stort virrvarr för ögat som kromato-kromatissimot för örat, medan pukor och trumpeter å andra sidan med majestätiska steg bära melodiens väldiga kämpaton hän öfver detta vilda kaos. Men detta bizarreri oafsedt har dock ouvertyren många vackra motiver och kan höras med en viss beundran, om också icke med rent estetiskt nöje. På de ställen der melodien i mera lugn skrider fram blef utförandet här något torrt och opoetiskt. Ett verkligt piano, lent men dock färgrikt, stilla men ändå icke! sömnigt har ingen förstått att framtrolla ur: vär orchester. så som Foroni och vidstillfällen som detta tränger sig derföre saknaden efter honom fram med ny styrka. Ur sjelfva operan; hvari Tysklands berömdaste CMinnesänger! såsom en Wolfram von Eschenbach, Heinrich von Österdingen, Walter von der Vogelweide in. fl. uppträda, förekom. den försttämndes sång till aftonstjernan, hvilken sång utan tvifvel bär vittne om att vara diktad i en stund af 2 40lantemnlativ: neh nAntalro siämnind