Aftonbladet – 19 mars 1861, sida 2

den 122 till och med den 18 dennes utgifna 3082 lån med 23,684 rdr 50 öre och inbetalta 1974 lån med 17,344 rdr rmt. — Vid auktion, som -hölls-påMellerud den 6 dennes å kapten Th. von Qvantens konkursmassas , egendomar Sunnanå med :Bro 1!; mtl samt Österråda 1 mtl, alla af frälsenatur: och belägna på Dalsland, gjordes högsta anbudet af brukspatron Uggla på Svaneholm med: 91.000 rdr rmt. Anbudet skall underställas fori dringsegarnes pröfning vid sammanträde pål Mellerud den 2 nästkommande April. — Om de kyrkliga förkållandena i en församling inom en af våra norra provinser har tidningen Helsingen fått sig meddelad följande mörka skildring: Under en kort resa norrut blef jag händelsevis uppehållen några timmar å B—s gästgifvaregård, en bland de största och bäst byggda uti norra Sverge: men som beqvämligheterna inomhus icke motsvarade hvad som af dess präktiga yttre kunnat förväntas och som tiden essutomt blef mig lång, beslöt jag att företaga en liten Atflykt i granskapet. Min vandring förde mig till den gent emot gästgifvaregården belägna kyrkan, och då jag såg kyrkodörren öppen, trädde jag derin, för att taga templet i närmare skärskådande. Kyrkan var en, om icke stor, dock rymlig och väcker korskyrka, men den vanvård och oordentlighet, hvarom dess inre bar ett sorgligt vittne, framkallade hos mig en smärtsam känsla och fö: reställningen att församlingen led af någon lik! nöjdhet från presterskapets sida. På altaredisken lågo lösa bräder öfverhöljda med en duk, hvars primitiva färg säkerligen varit hyit, men som nu genom obekantskap med det våta elementet antagit en askgrå färg: Altarringen; förmodligen någon gång af målarens borste lätt vidrörd, vat sammansatt af så glest hopfogade bräder, att man genom springorna utan olägenhet kunde-se den inför altaret tjenstgörande.: presten, och pallei var beklädd med ett kläde, hvars ursprungliga färg svårligen utom gissningsvis skulle kunnat utrönas, men hvars trasiga, smutsiga och i san: ning osnygga utseende förorsakade mig vämjelse. Golfvet, oskuradt och :osopadt, bänkarne, be: täckta med ett tjockt lager af dam samt en och annan antiqvarisk talgklimp, som bevittnade att vid kyrkans eklärering klockarens RA qvarlemnat dem såsom ett memento af en slik högtidlighet. ådan var den anblick som mötte mig och sorå uppfyllde mig med fasa, isynnerhet då jag, åter utträdande ur det så vanvärdade, att icke rent af säga snuskiga, till Guds ära och hans ords tolkande helgade templet, kastade mina blickar å det midt emot kyrkan liggande stora, ståtEöa och väl ordnade kyrkoherdebostället. Kontrasten emellan Herrans och Hans tjenares hus var så stor, att jag beslöt göra mig närmare underrättad om de presterliga förhällandena i B. Jag gaf mig derföre i samspråk med en äldre med, af allt hvad jag kunde finna, godt och sundt omdöme utrustad bonde, af hvilken jag anhöll att få de upplysningar hah uti ämnet kunde lemna. Den gamle nickade sorgligt på hufvudet och svarade: Herrns önskan vill jag gerna uppfylla, men gudnås! blott litet godt kan jag berätta och måhända skall mitt tal anses såsom enfaldigt och hvad ännu värre vore, såsom endast förtal, men hvad jag vet derom vill jag dock upplysa. CRyrkolierden, hvars ståtliga bostad ni der ser, är en alltför stormodig och beqväm herre att uti ringaste mån bry sig om oss fattiga bönder, allenast han af oss ordentligt utbekommer sitt årliga tionde. Väl ha vi nu en adjunkt, som är en riktigan karl, men han har endast. varit. här en kort tid och skall snart, Gud hjelpe, åter lemna oss; och sedan vete Gud hvart vi skola vända oss uti vår själanöd, ty kyrkoherden skulle säkerligen icke Mija uppoffra en enda middagslur, om han derigenom kunde rädda allas våra själar, och hvad vår vice komminister beträffar, så föregår han med Sådana exempel, att han näppeligen kan anses rätter man att föra vilseförda själar på den rätta stråten. Då för ett par år sedan vår nu aflidne komminister var sjuk, hade församlingen så godt som a prest, ty adjunkten, som då fanns, var alldeles galen, hvarföre själavården fick hjelpa sig sjelf så godt den kunde, emedan vi hade, såsom sockenboerna uttryckte sig, en pret som var för lat, en som var för sjuk och en som var alltför stollig att sköta sysslan. Huru här tillgår inom kyrkan, kan jag säga, ty då jag förlidet år en böndag under gudstjensten var inne i sakristian, njöt den ena presten en ds sömn, medan den minst vetande predikade och den tredje, som var sysselsatt med skrifvande, uppsteg fyra särskilta gånger under den korta predikan och tog sig lika många väldiga klunkar utur en dit medhafd butelj. Min dotterdotter skulle hafva läst fram sig förlidet år, men som vi icke tyckte om att hon skulle läsa för adjunkten då, så sparde vi tills i år, men nu är det värre, ty vice komministern skall nu läsa med flickorna, och om honom gå så många elaka rykten, att vi riktigt grufva oss, ty vi bönder hafva icke råd att, såsom kyrkoherden jar gjort, sända våra barn till Stockholm, eller som herrarne göra, sända dem till andra socknar, för att konfirmeras, ty förhållandena hafva här i långliga tider varit sådana, att ehuru härstädes finnes ganska många ståndspersoner, knappast en enda tillåtit sina barn att läsa fram sig uti vår egen församling. Jo så står det till med dem, som en gång inför Gud skola ansvara för denna församlings odödliga själar slutade bonden, endast tilläggande: och likväl eger denna socken 8000 menniskor och betalar årligen 15-å 16,000 rdr till sitt presterskap och sin kyrkas aflöning. Af andra personer erhöll jag ytterligare bekräftelse å den gamle bondens ord, och jag har trott mig böra meddela detta åt publiciteten, icke af någon personlig ovilja eller af kärlek till skandalen, utan endast såsom en väckelse hos vederbörande till bättring och besinning af hvad deras frid tillhörer. Att något sockenbibliotek der ej fanns, faller af sig sjelf. —————— — Om följderna af lusbehofsbränningen. hvilken ännu fortfar i Finland, skrifves i Wasabladett under den 7 Mars Det är en lycklig tid vi lefva i. Redan sista fredag (den 1 dennes), middagstiden, såldes bränvinet på vårt torg för 17 kop. halfstopet. Om lördagen sjönk priset ännu lägre och på eftermiddagen, kl. 2—3, lärer bland den talrikt församlade allmogen på torget knappt en enda man kunnat påträffas, som ej hade sig ett grundligt rus. De följande dagarna hitintills har man knappt nog någon tid på dagen kunnat passera en gata i staden utan att påträffa någon öfverlastad. Och så skall det väl gå åtminstone några veckor allt framgent. På landet har man agligen och stundligen för sina ögon ett likadant elände. Före den 1 Mars, allt sedan sista våren, hade man dock endast undantagsvis sett någon skymt deraf. Kan någon påstå att detej är husbehofsbränningen som vållar denna förnedring? Vid landtbruksmötet i Fredrikshamn