Aftonbladet – 13 mars 1861, sida 3

GALLA HUSIPdTONGLUt JGELIIIG lil: UA AA Mars 1860, och skulle genom domhafvandens försorg konungens befallningshafvande i Upsala län anmodas föranstalta derom, att obduktion och medico-legal besigtning skulle å de döda kropparna verkställas. Vid påföljande ting kunde enkan Spång i anseende till inträffad sjuklighet sig ej inställa, och som någon medikolegalbesigtning icke heller kunnat å de döda kropparna verkställas, enär i anseende till den fortlatande vintern och djupa snön soldaten Spångs och barnets grafvar ej kunnat återfinnas, uppsköts målet till urtima ung, som för fortsatt rannsakning utsattes att hållas den 30 Maj. Vid sistnämnda rättegångstillfälle förekom i öfrigt SO ÄR än att Anders Anderssons broder, Carl Andersson, hördes och vitsordade, att Herman Spång till honom haft de yttranden, som förut varit omförPa och dem Herman Spång äfven sjelf vidgått. Då målet på förenämnda tid åter företogs, . blefvo protokollen från föregående rittegångstillfällen, -dervid enkan Spång ej varit närvarande, justerade: och af henne godkända, hvarefter och då åklagaren VR att: som han varit i ovisshet huruvida: enkanSpångs helsotillstånd skulle tillåta henne att denna dag ihför rätten sig inställa, .och derföre ej inkallat le af henne såsom vittnen åberopade personer, målet uppsköts till påföljande sommarting, då ransakningen fortsattes och utslag äfven afkunInades. Af hvad som dervid förekom förtjenar följande medilelas: Såsom vittnen voro vid första unten ängstjleds let den 14 Juni ytterligare inkallade: hustru Haglind, hustru Anna Ersdotter i Wäppeby, teologieloktor Börjesson, enkan Gustafva Lundqvist i Leveden samt hennes son Carl Lundqvist, de tre sistnämnde på enkan Spångs begäran. Alla le tillkallade voro närvarande, utom d:r Börje son, och berättade: 5 Hustra Haglind: att enkan Spång den 13 Aug. vå aftonen, samma dag som obduktionen förrättats, kommit hem till henne och bedt att få ligga hos henne öfver natten, och då Haglind Jervid talat med henne. om Blomqvists död och hans förgiftning, som genom obduktionen blifvit atrönt, hade Spång yttrat: Såvida Gud hjelper mig, så tar jag aldrig på mig det. Angående soldaten Spång förmälde vittnet, att Spång redjedagjul 1852 kommit hem till vittnet och hennes man samt visat dem två hål som han hade i hufvudet och blånader på armen, berätzande att hans hustru tilldelat honom dessa blodviten och blånader, då hon dagen förut slagit 20onom med en eldtång; och om det oftanämnda sarnet berättade vittnet, att barnmorskan Halierström, då vittnet på grund af det uppkomna yktet att det skulle blifvit af modren afdagazhget, derom samtalat med henne, yttrat: sDet vete Gud hur dermed förhåller sig, men en ivarts timma efter födseln har barnet haft Yif?. Anna Stina Ersdotter: att hon omkring tre vecsor före julen tidigt på morgonen en dag 1856 . ulifvit källad af Blomqvist för att biträda enkan Spång vid hennes förlossning; att hon, som vait ovän med Spång, först ej velat gå, men då Blomqvist återkommit och förnyat sin begäran, iade hon följt med honom. Vid sin ankomst ill Spångs stuga klockan mellan 4 och 5 på norgonen, fann hon likväl barnet redan framödt, dödt och kallt; omkring mun och näsa nade det haft blodfragda, och förklarade enkan jpång på vittnets fråga, om det varit vid. lif 10 födseln, att hon icke visste det. Af vittnet ippmanad att tillkalla någon mera person, hade nkan Spång förklarat, att hon ej ville detta; nen barnmorskan hade dock sednare på dagen slifvit efterskickad och divkommit vid middagsiden samma dag samt då förklarat, det hon rodde att barnet lefvat en fjerdedels timma ef: vr sedan det blifvit framfödt. Enkan Lundqvist (åberopad af tilltalade Spång): tt Blomqvist i Mars månad 1859 några dagar sarit hos vittnet och lagat skor och derunder nycket talat om enkan Spång, som han städse allat för sin fästeqvinna: sagt sig gerna vilja söra enkan Spång något spratt för det hon så pedrifvit att hän blifvit dömd för snatteri af en lipsten, och emellanåt klagat öfver ängslan i vröstet, samt under det han en fin led deraf, ritrat: Jag tror jag släpper till lifvet för min ästeqvinna, men att vittnet ej hört honom säga tt han. sjelf tänkte afhända sig lifvet. Carl-Gustaf Lamdqvist (äfven åberopad af Spång): itt han ej hade någon upplysning att meddela: wit han aldrig hört Blomqvist fälla något hoande utlåtande mot Spång eller hört honom -ttra att han ville taga lifvet af sig. Den tilltalade förnekade sig ha haft den af .ustrus Haglind omvittnade utlåtelsen, och för-larade :angående barnets födelse, att. hon-redan 1; 11 föregående afton bedt Blomqvist gå efter sarnmorska; men att hansej velat efterkomma 1ennes begäran, och bade Blomqvist först kl. 1 å natten, då hennes on ve tilltagit, ber ifvit sig till. Stina Ersdotter för att få hennes iträde. Under Blomqvists bortovaro hade Spån ramfödt barnet och ifödslostunden förlorat medetandet, såmt då hon återkommit till sans funit barnet vara dödt, utan att hon visste på hvad ätt det omkommit eller om det varit dödfödt. Allmännacåklagaren anmälde -härefter attoakadt gjorda försök; det icke lyckats att få reda vå platsen; der soldaten: Spång vore begrafven, när den ej vore utmärkt med något kors eller ågon kulle, utan platsen jemn; och inlemnade van till bevis: härpå intyg af tvenne personer, om varit med när Spång begrofs, men hvilka mm ej kunde påminna sig stället eller utpela slatsen; och hvad barnets.graf.anginge, vanns len upplysning, att hvarken dessa personer eller vågon annan kunde intyga: hvar den fanns; enär 3lomqvist i lifstiden en afton hösten 1856 ensam redsatt detsamma i Weckholms. kyrkogård. Som enkan Spång härefter förnyade sin gjorda mhållan att få doktor Börjesson hörd angående tskilliga yttranden, som enkan Spång i förtronde till honom skulle fällt, och hvilka skulle sönna bevisa hennes oskuld, äfvensom skomaxarehustrun Welln, som varit närvarande då spång påträffat arseniken i Blomqvists byxor, ippsköts ransakningen till den 13 Juli, då den der fortsattes. Vid detta tillfälle voro doktor 3örjesson och hustru Wellen tillstädes. och berättade dervid: Doktor Börjesson: at, i fråga om enkan Spångs och Blomqvists barn, vittnet ej hade sig annat bekant än att Blomqvist kommit till vittnet och anmält barnets födelse samt begärt att enkan spång skulle kyrktagas såsom hans fästeqvinna, vilket sednare ock skett; att vittnet förmodade let barnet blifvit anmäldt såsom dödfödt, ehuru vittnet icke med säkerhet kunde påminna sig huru härmed varit förhållandet, likasom vittnet ej heller mindes om. på sätt enkan Spång upp: sifvit och nu vidhöll, vittnet förordnat det barnets lik borde af barnmorskan Hallerström besigtigas; men säkert vore, att vittnet vid denna tid icke haft någon anledning till misstanke om barnets naturliga dödssätt, helst vittnet i sådant fall icke skulle underlåtit att föranstalta om behörig undersökning, och att först ett par år derefter vittnet ryktesvis fått höra, det Blomqvist. skulle sagt att enkan Spång afd atagåt barnet. hvarom vittnet dock icke sjelf hört Blomqvist fälla något yttrande; att söndagen näst efter Blomqvists död, eller den 14 Augusti 1859, vittnet häde besökt enkan Spång i egenskap af hennes 8 älasörjare; att tal då varit om Blomqy t