Aftonbladet – 13 mars 1861, sida 3

vets en gang väckta uppmärksamhet för de djupare liggande bytenaiarhetets ordning deh att en aktningsvärd husmoder sålunda en dag äfven skall kunna slå sin sockertopp i stycken för kaffebordet, utan attdervid behöfva med en suck — i fell hon eljest är fallen för filantropiska suckar — tänka tillbaka på Onkel Toms Stuga.? Orv. Odd. Rättegångsech Polissaker. Ransakningen med för mord misstänkta ovh tilltalade soldatenkan Spång. (Forts. fr. n:r 60.) Vid den 23 Februari ånyo fortsatt ransakning hördes enkan Spång öfver de mot henne talande omständigheter som förekommit i vittnesmålen: bestridande hon :dervid först pastor Westmans vittnesmål så till vida, att hon sade sig aldrig ha erkänt, det hon den förenämnda söndagen aft något kaffe eller kokat sådant på sump; äf venså förnekade hon åtskilliga andra yttranden. som vittnena berättat att de hört henne fälla. och. hvilka voro af beskaffenhet att gifva stöd åt misstankarne mot henne. Gjord uppmärksam på, att hon förut erkänt vittnesmålens sannfärdighet, förklarade hon, det hon ej vidare erkände vittnesmålen, än om vittnena bevisade hvad: dc berättat; äfvenså sökte hon förklara förhållandet med arsenikbiten. Härpå begärde allmänna åklagaren hörande af ett nytt vittne, Anders Anderssön, äfvensom. att enkan Spängs son skräddarlärlingen Adolf Herman Spång skulle höras upplysningsvis. I Skräddarlärlingen Spång, som först förekallades, förmälde sig ej hafva vid sitt besök hos modren den 8 Augusti hört henne fälla något sådant yttrande, som vittnet Holmström vid sednaste ransakningstillfället uppgifvit, att Herman Spång skulle hafva för Anders Andersson omtalat, likalitet som han hade något annat isaken upplysande att meddela. Anders Andersson, derpå förekallad, berättade, att han den 6 Augusti sammanträffat med Blomqvist, hvilken då varit frisk och haft sitt vanliga utseende, men att deremot då han den åter mött honom, Blomqvist varit samt för vittnet uppgifvit, att han genast blifvit illamåehde om söndagen, efter det han fått kaffe ai enkan Spång. Vid ett sednare tillfälle eller torsdagen hade Anders Andersson varit inne hos Blomqvist, som då varit sängliggande, haft kramp samt Iåtit undfalla sig åtskilliga yttranden om anledningen dertill. Härjemte berättade Anders Andersson, att Herman Spång icke till honom sjelf, men väl till hans broder Carl Andersson i Hesslinge, i hvars tjenst Herman vore, skulle haft det af Holmström omvittnade yttrande, samt att Carl Andersson för Anders Andersson dessu tom omtalat en annan utlåtelse, som Herman efter sitt besök i Wäppeby den 8 Augusti äfven skulle hafva fällt: Nog såg jag hvad sjukdom Blomqvist hade och om jr ej varit försigtigare hade jag fått samma sjukdom med. Med anledning af dessa Anders Anderssons uppgifter hördes nu åter Herman Spång, och då han synbarligen af rädsla för modren Temnade undvikande svar på till honom framställda frågor, så affördes hon ur domsalen, hvarefter Herman Spång fritt och otvunget berättade: Au han vid ett besök i modrens stuga söndagen d. 7 funnit Blomqvist sysselsatt att äta bönvälling ur ett fat, och hade Blom vist uppmanat Herman att göra sig sällskap. hvarvid modren likväl afböjt denna inbjudning med yttrande: Du kan låta bli det, hvarefter hon likväl sedermera tillaggt: Ja du kan göra hvilket du vill. men alt leran emellertid afhållit sig från ati äta af vällingen, samt på grund af förbemälde yttranden af modren kommit till den förmodan. att hon haft något särskildt skäl, hvarföre hon sökt förhindra honom att äta ur samma fat, som Blomqvist, hvilket. ock föranledt Herman att vid hemkomsten till Carl Andersson yttra de omförrmälda orden: Nog såg jag hvad sjukdom har hade; och om jag ej varit försigtigare hade jag fått samma sjuka med, ett yttrande hvarmed han åsyftat, att han trodde det Blomqvist, son vid Hermans berörde besök klagat öfver illamående, af modren fått in gift samt att sådant äfven fans i bönvällingen, Vid ett besök i Wäppeby den 8 på aftonen hade Herman sammanträffat med modren, som då till honom sagt: Du kan gå in till Blomqyist, ty jag tror inte, att han Tefver öfver söndagen, i anledning hvarat Herman också gått in i stugan der han funnit Blomqvist ligga mycket sjuk, och hade kännedom om modrens häftiga sinnelag samt hennes ständiga kif med Blomqvist, pr Herman anledning till hans genom enkan Spångs fällde ttrande stärkta förmodan, det hon förgiftat lomqvist. Häröfver hörd medgaf enkan Spång att hor väl till sonen kunde haft dessa utlåtelser; men att dermed ingenting åsyftats, ty hon hade icke förhindrat honom att äta af vällin en, och hvac hon särskildt yttrat om Blomqvist föranleddes a! den förmodan, att Blomqvist verkligen ej skulle kunna öfverlefva söndagen, så sjuk som han var. Derefter fortsattes vittnesförhöret med Ander: Andersson, som intygade att ständiga slagsmål egt rum mellan Spång och Blomqvist och ati vid ett tillfälle, då han kommit gående åt deres stuga, hade Herman kommit springande emot honom. och gråtande bedt honom komma oc! skilja de stridande åt, hvarvid Anders Andersson funnit dem båda stående vid en gärdesgård och tilldelande hvarandra stryk, och hade Blomqvist. försökt skilja sig från enkan Spång, hvilken dock fasthällit honom och bitit åf nageln på ett af hans finger. Vid ett annat tillfälle. å osämja dem emellan uppstått, hade vittnet hört Blomqvist säga till Spång: Du är en mörderska, du har gjört af med barnungen, hvarpi hon ej gifvit något svar. Likaledes. skulle Blomqvist sedan flera gånger haåft samma up gif och hotat enkan Spång att laga så att hon letve fast för barnamordet; och hade, på grund at Blomqvists utsago, ett allmänt rykte uppkommit I orten, att enkan Spång afdagatagit sitt barn. Fillfrågad om vittnet hört Blomqvist någon gång säga att han ämnade taga lifvet af sig, nekade vittnet härtill; men uppgaf att han vid åtskilliga tillfällen sett den aflidne vara sorgsen och nedstämd. På fråga af åklagaren förmälde sig vittnet Andersson ej känna hvarifrån den arsenik kommit, i följd af hvars förfärande Blomqvist aflidit; och sedan åklagaren nu för honom uppvisat de byxor, i hvilka enkan Spång uppstfvlt att arseniken legat, uppgaf vittnet, att då har lördagen den 6 Augusti. sett Blomqvist, hade denne verkligen hatt mn sig ifrågavärande plagg. men påföljande måndag hade han nyttjat ett par bruna mollskinnsbyxor. Då de först omnämnda byxorna sålunda förevisades för vittnet Andersson, anmärkte enkar Spång genast med synbar häftighet och ifver. att de hängslen, som vid byxornas förra uppvisande vid rätten funnits desamma vidhängande. nu voro borttagna; i anledning hvaraf åklaga ren förklarade, att han gjort detta afsigtligt för att utröna om detta skulle af enkan Spång förmärkas och i sådant fall hvad hon derom skulle säga. Som Blomqvist ej egt mer ett par hängslen, men dessa ej funnits vid de byxor han enligt Åndare ÅndaeracNnRA nt RTR Ao REAM.