Aftonbladet – 13 mars 1861, sida 2

ett mörkt öde dref öfverste Tranefeldt till många af hans handlingar. Summan är, att det troligen händt få anförare att komma öfver en fiendtlig bro på samma sätt som här prinsen af Hessen. Det skedde nemligen under det han helt amikalt fortsatte samtalet med öfverstlöjtnant Funck, hvilken hade den artigheten erbjuda deras högheter atttaga hufvudqvarteret på Brålånd, hans boställe, hvilket nådigt bifölls. Under tiden kunde naturligtvis herr öfverstlöjtnanten icke vara blind och döf för de order, som den danske generalbefälhafvaren gaf, då denne vid framkomsten till bron lät sina dragoner sitta af och posterade fyra kanoner på hvardera sidan om densammåä. Men utan tvifvel borde det icke ha varit mindre eget för en svensk militär att under en sådan eskort göra en grannlåtstur, helst, hvad beträffar herr öfverstlöjtnantep, han före fiendens ankomst hållit på att Såg ett retranchement?, hvilket dock lärer ha legat 1,500 alnar söder om bron och hvarifrån denna hvarken kunde seseller beskjutas. Detta slags förskansning hade också högligen ogillats af alla officerarne utom öfverste Tranefeldt. Huru som helst, hade den arbetande allmogen icke förr hört att fienden vore i antågande, än den genast lemnade det hällffärdiga försvarsverket. Kmellertid hade nu prinsen kommit öfver. och sedan han lemnat general Diring med dragonerna och general Mansbach med en bataljon grenadierer till brons betäckning, tog han jemte danske kronprinsen vägen ät Bråland, der öfverstlöjtnant Funck med största och beredvilligaste artighet utöfvade värdskapet. Svenska lägret, på södra sidan om Qvistrums-ån, då ännu icke -mer än omkring 800 man, låg på en slätt under den brantaste och högsta klippan, der landsvägen kröker sig och ån närmar sig hafvet och der liksom en däld bildas genom ett på andra