Aftonbladet – 13 mars 1861, sida 2

Bråland är obekant. Men då den förre ridit öfver bron, träffade han general Mansbach, hvars båda bataljoner ännu icke slutat det besvärliga uppstigandet, hvarom i föregående kapitlet är nämdt. Hvart ärnar ni er, min general?4 frågade, öfversten. Ah, jag ärnar göra en liten rekognoskering deruppe — men hvart ärnar ni er? CHvart jag ärnar mig? . Om jag vore i ert ställe, öfverste, så visste jag hvad jag gjorde! återtog generalen med en anstrykning af förtrolighetitonen: Det är möjligt. Men kanhända behagar ni meddela mig er åsigt!4 Hvarför icke... Om jag vore i ert ställe, så retirerade jag. Nej, återtog Tranefeldt, jag skall behålla min post såsom skyldigheten befaller.4 General Mansbach kunde nu, i anseende till förhållandet med den obevakade bron, hafva svarat något, söm djupt sårat den svenska krigaräran, men han hade den utsökta artigheten att i stället yttra: cOm ni vore sjelfva Turenne; kunde ni med godt samvete retirera vid detta tillfälle, min öfverste! Här slutade samtalet............ a Omkring en half timma senare, just då prinsen af Hessen skulle uppbryta, ankom till Bråland i fullt sporrsträck löjtnant Hjerta, som icke, förr stigit af hästen än han direkte hastade in i rummet, der generalbefälhafvaren befann sig jemte sin höge volontär. Löjtnanten anhöll på det enträgnaste att han måtte få tala några ord enskilt med prinsen af Hessen. Denne lät emellertid löjtnanten förstå att han dertill haft tillräcklig tid förra gången. Men den unge mannen var så upprörd att han, glömmande all ceremoni, drog prinsen afsides och yttrade att hans far, general Hjerta, just nu på ögonblicket kommit för att komplimentera hans köngl. höghet kronprinsen å hans svenska maj:ts vägnar. (Forts.)