Aftonbladet – 11 mars 1861, sida 3

för att hjelpa påfven, för att: ge honor itrupper.? Och samma regering insinuera derpå, att det jemte legationerna fanns an i dra romerska provinser, lika olyckliga, like jla Re som de förra, nemligen Markernsg ;och Umbrien, och att man önskade bekom. i ma dessa under formen af ett vikariat. Med I detta vilkor ville man gå in på att hjelps j pålven. Jag finner icke någonting synnerjugt hedrande i dylika förslag, ty det är att säga till en nödställd regering: Jag är fär. dig alt ge er trupper, jag är färdig attlemna er bistånd, men gif mig i belönirg vikariatet öfver Umbrien och Markerna. Häruppå följer en ganska intressant redogörelse efter officiella handlingar för Frankrikes ställning till den romerska stolen under republikens tid. Prinsen inleder denna afdelning af sitt föredrag med följande något ironiska ord: XJag finner mig alltid mycket lycklig, min herre, då regeringens utmärkta ledamöter vilja ge mig lektioner i historien. Jag har med stort intresse genomläst de lektioner i Englands historia min vän grefve Persigny gifvit oss i fråga om den periodiska pressen. Jag har med nöje emottagit den lektion i romerska historien som hr presidenten Troplong gifvit oss. Nåväl! Jag har frågat mig om det ej skulle kunna vara någonting att lära genom lektioner ur vår egen historia.? Utrymmet medgifver ej att här meddela en utförligare redogörelse för innehållet af de äldre dokumenter prinsen här citerar. Vi inskränka oss till ett par af general Bonapartes mest pikanta yttranden. Om den ny ligen frigjorda befolkningen i Romagna gerhan: De skulle anse för den största olycka att återfalla under påfliga väldet; jag tror att det vore oss föga värdigt att dertill tvinga dem.4 Och I ett bref till direk torium af den 2 Juli 1796: Jag har här ej behöft byta om en enda tjensteman med undantag af den påfliga legaten; alla de öfriga äro afejordt för folket — och utom bemälte prelat är hela verlden här ytterst bestämdt emot påfven.? Härvid anmär brorsonen: Alldeles detsamma har tilldragit sig under våra ögon 1859; icke en end? tjensteman har man behöft skicka bort från Bologna. Det har blifvit sagdt, att man tvungit legaten att resa. Detia är icke sannt. Den påfliga l-gaten reste sjelfmant sin väg, utan annat tvång än det allmänna ogillanget. Han följde efter svansen på den sista österrikiska hästen. Hans afresa var en följd af österrikarnes afresa. Österrike reste sin väg, legaten reste sin väg och fol-ket befann sig i frihet! Öfver de sednare underhandlingar, som egode rum med anledning af Napoleons kröning, meddelar prinsen följande: Det är n5gonting märkligt och som kejsaren äfven iramhåäller, att vid alla dessa underhandlingar, alla de ersättningar, som romerska hof-. vet begär, det aldrig gör anspråk på nå-. gontling, som rör det andeliga. Alldeles icke! I afseende på det andeliga vill man alltid komma öfverens, man sysselsätter sig uteslutande med det verldsliga. Sålunda gör man medgifvanden inom det andeliga området till förmån för det verldsliga. Påfven tycktes vilja säga till kejsaren: Ni vill att jag skall sätta kronan på ert hufvud? Detta är en andelig fråga; jag ger vika. Ni vill ej förut anamma sakramentet? Detta hör också till det andliga, och jag ger vika. Men legationerna — de höra till det verldsliga, och detta håller jag på framför allt annat.? (Skratt och nägra uttryck af ogillande.) (Forts.) FA mrs