Aftonbladet – 11 mars 1861, sida 3

1 j för att undvika tvetydighet, hvad de båd: kejsarne sagt hvarandra. Mina herrar, jar kan tillkännagifva detta med en viss auk -I toritet, emedan händelsen så fogade, attjas ti begagnades såsom en slags medlare vic 1 j denna underhandling. Se här alltså hvat i de båda kejsarne sade:hvarandra: CVi ärc ense i vissa punkter, som bero af oss sjelfva. låtom oss först oåterkalleligen bestämma 5; dessa punkter. Hvad det öfriga beträffar. sl som icke beror af oss, så skola vi endas -I beteckna hvad som är önskvärdt (desiderata) i och efter mycken diskussion ha dessa de1 j siderata blifvit införda i preliminärerna. i Derpå visas huru Österrike icke fullgjori -j sina genom traktaten åtagna förbindelser. Det hade nemligen uttryckligen utfäst sig, att de ungrare, som med Frankrikes goda minne och under dess öfverbefäl gått i sardinsk tjenst, skulle kunna återvända till sitt land utan att direkt eller indirekt oroas. samt att de ej skulle bli tvungna att ingå i de österrikiska regementena. Detta löfte man uppfyllt så, att de underkastats , 1 L tara tvångsvärfning, officerare instuckits i österrikiska regementen såsom simpla soldater, i blifvit piskade, insatta i carcero duro och på -jallt möjligt sätt plågade. Det är således Österrike, som ieke uppfyllt sina förbindelser. — Emot herr då Ta Rochejaqueleins bittra klander emot Piemont, emedan denna I makt, efter att ha biträdt traktaten, sederi mera öppet öfverlrädt densamma, afgaf prinsen följande förklaring: Preliminärerna antogos af Piemont; men jag får upplysa, att på originalet till traktaten konung Victor JEmanuel med egen hand tecknat: Godi kändt i hvad som rör Piemont, för att dermed uttryckligen ge tillkänna, alt allt hvad som låge utom Piemont, ej angick honom. I fråga om hertiginnan af Parma, hvilken såsom varande en bourbon och -ej tillhörande Lothringska huset, ingen af de båda kejsarne tyckes ha ansett önskvärdt att restaurera, meddelar prinsen följande märkliga upplysningar: tFrågan om Parma har satts åsido vid preliminärerna i Villafranca; den har ej blott icke blifvit afejord till hertiginnans förmån, utan man hade till en början uttryckligen bestämt, alt Parma skulle tillfalla Piemont. Men just då man var färdig att nedskrifva den häruppå syftande paragrafen, framställde kejsaren af Österrike en riktig och behörig anmärkning. Han sade sig nemligen ej kunna förfoga öfver detta hertigdöme, som ej tillhörde honom. Och han tillade: XLåtom oss ej tala härom, utan endast sysselsätta oss med Modena och Toscana. Sedan konung Victor Emanuel håller Parma besatt, så må han behålla det. — Hvad hertigdömet Parmas neutralitet angår, hvarom man velat tala, så är ingen såi tillfälle att derom lemna upplysningar som jag, emedan jag hade på kejsarens befallning ockuperat nämnde land. Denna neutralitet var ej annat än ett sken, ty hertiginnan har städse visat sig österrikiskt sinnad och har aldrig iakttagit neutraliteten. Det var först efter krigets utbrott söm hertiginnan skref till min vän grefve Cavour för att be honom komma henne till hjelp och garantera hennes stater; men på detta bref kunde ingenting svaras; det var för sent, händelserna hade gått för fort. Och denna neutralitet, om hvilken man här talat, huru iakttogs den väl? När jag kom för att besätta landet, ville jag taga i besittning den lilla krigsmateriell, som der förefanns. Man svarade mig, att den blifvit deponerad i Mantua. Man förevisade nig visserligen en vittens för att styrka, att depositiouen enast vore provisorisk och att materielen kunde återtordras; men jag kunde verkligen ej annat än småle åt denna slags neutralitet, då hertiginnan anförtrott hela sin krigsmateriel åt våra fiender och skickat den att provisoriskt deponeras i Mantuas fästning, hvilken vi måhända innan kort komme i tillfälle att angripa.? Efter att ha skänkt sitt bifall till Savojens och Nizzas införlifvande, öfvergick taIaren till 1515 års traktater, dem motsidan velat framhålla såsom ett franska politikens palladium. Han ådagalade, huru dessa traktater redan längesedan blifvit brutna i de få punkter, som innehöllo några för den europeiska friheten gynsamma bestämmelser, och yttrade derpå: Det utgör kejsar Napoleon H:s ära, att hafva med spetsen af sitt svärd rifvit itu dessa traktater, och folket är honom erkänsamt för denna handling.? Nu öfvergick talaren till den romerska frågan, och ådagalade med referater ur de diplomatiska handlingarna den påfliga reeringens halsstarrighet och oefterrättlighet. Då han kom till underbandlingarna med Spanien i denna fråga, och dervid ur de franska depescherna visade huru hennes katolska majestäts utrikesminister häruati delat den allmänna meningen om den påfliga regeringens politik, inträffade följande afbrott: Markisen de La Roche -Jaquelein: Han har sedermera dementerat detta. Prins Napoleon: Så mycket värre för honom! Då jag har en fransk ministers ord. då jag har en underskrift af en kejsarens representant, så erkänner jag ingen dementi. (Ganska bra! ganska bra!) Om svaret på det i berörde depescher förekommande förslaget att låta Neapel försvara påfven, yttrade prinsen: Hvad svara väl nu neapolitanska regeringen härnppå? Jag vill säga er det. Det är ett rätt vac