Aftonbladet – 11 mars 1861, sida 2

ägg af den famösa Järlåsatigern, hvilken förlilen vinter fjorde så mycket väsen af sig, att yktet om hans underbara öden till och med senljöd i spalterna af Indpendance Belge. Hvad vi här om det oförskämda gråbenet förmält är . strängaste enlighet med en af kronolänsmannen Piblman i Järsta under den 4 dennes till kowungens befallningshafvande härstädes ingifven rapport. Den 2 dennes firades med stor högtidlighet i en oerhörd menniskomassas närvaro de under oroligheterna i: Warschau dödades begrafning. Borgaredelegationen samt åtskilliga andra ansedda män hade förut genom en proklamation på det varmaste lagt stadens invånare på hjertat att förhålla sig lugna. Högtidligheten försiggick också 1 största ordning. Hvarken polis eller militär syntes till, utan borgrarne upprätthöllo sjelfva ordningen. Likkistorna voro. från tidigt på morgonen uppställda i kyrkan, och efter en der hållen sorgegudstjenst satte sig processionen kl. 10 på f. m. i gång. Tåget öppnades af de fallnas barn och välörenhetsesällskapets äldste; derefter följde lärjungarna i skolorna, korporationerna med sorgfanor och vaxljus samt presterskapet. Näst efter dessa sistnämnda buros liken, efterföljda af rabbinerna i embetsskrud. På de gator, der processionen framskred, voro husen behängda med svarta tyger, på hvilka hvita kors voro anbragta, och ingen i liktåget, hvari 50,000 personer anses ha deltagit, saknade sorgdrägt eller åtminstone ett sorgetecken. Vid högvaktens passerande skyldrade vakten gevär. Den nyutnämnda polisehefen Pavlucin, som med fyra tjenstemän vid brandkåren ville till häst följa processionen, aflägsnade sigfstraxt i början, på civilkomitens begäran. Den adress, som polackarna ingifvit till regeringen och hvarom vi i lördagsnumret nämnde, är af följande innehåll: cp. M.! De smärtsamma tilldragelser, som nyligen timat i Warschau, den förbittring, som föregått. desamma, och den djupa känsla af sorg, af hvilken alla äro genomträngda, hafva föranlåtit oss att i hela landets namn framlägga denna ansökan inför E. M:t, i den förhoppning, att Eders M:ts ädla hjerta icke skall förblifva. döft för ett ganska olyckligt folks röst. De händelser, hvilkas gripande uppträden vi-afhålla oss från att skildra, hatvå ingalunda blifvit framkallade genom revolutionära passioner hos några särskilda klasser bland folket; de äro tvertom en enhällig och vältalig upenbarelse af undertryckta känslor och misskända behof. Mer än ett halft århundrade af lidanden, pålagda en nation, som under sekler varit beherrskad af liberala institutioner, och denna nation till och med beröfvad den lagenliga röst, hvarigenom den kunde låta sina smärtor och uttrycket af de allmänna behofven framkomma till sin suveräns thron — detta sakernas tillstånd har med tvingande makt bragt detta folk derhän, att det blott kan göra sin röst hörbar genom ropen från de offer, som det icke skall upphöra att till öfverflöd bringa. Hos hvarje inbyggare i detta olyckliga land finnes en djup känsla af en serskild, med hvarje annat folks i Europa olik nationalitet. Denna känsla motstår tidens och händelsernas inverkan; olyckan, lånet ifrån att försvaga, har blott bidragit till att stärka den. Allt, som kränker eller ingriper i densamma, förvirrar och oroar sinnena. Också har detta förderfliga imflytande undergräft förtroendet mellan regering och folk. Förtroendet kan icke älervända, så länge an-: vändandet ef häftiga och alideles resultatlösa repressiva åtgärder fortfar.. Detta land, förut mätande sig i civilisation med alla sina eutopeiska grannar, kan hvarken i moraliskt eller materielt hänseende vinna någon utveckling, så länge dess kyrka, dess lagstiftning, dess offentliga undervisning och hela sociala organisation äro beröfvade nationalandans och de historiska traditionernas inflytanden. Nationens önskningar äro så mycket lifligare, som den bland den stora europeiska familjen nästan ensam finner sig beröfvad de för dess bestånd absolut nödvändiga vilkor, utan hvilka intet samhälle är i stånd att uppträda på den utvecklingens bana, som Försynen gjort till hennes uppgift. I det vi inför thronen nedlägga detta uttryck af vår smärta och våra ifriga Önskningar i förtroende till E. M:ts. känslor af billighet och rättvisa, våg vi, vädja till E.; Maj:ts högsinthet. E. K. M:ts trogna undersåter. J. P. Theorell. Den svenska publiciteten har att beklaga en stör förlust. En af vårt lands äldste och MENT