Aftonbladet – 7 mars 1861, sida 2

Sedan jag ändtligen fann öfverste Tranefeldt bakom Vettlanda bro, sökte jag straxt komma förbi honom på hans högra flank och på det sättet afskära honom reträtten. När jag hann ungefärligen midt emot hans trupp, fann jag bron upprifven, den jag ofördröjligen åter lät sätta i stånd. En svensk officer kom med en trumslagare och begärde å öfverste Tranefeldts vägnar att få tala med mig för att höra min afsigt. Jag svarade att det manifest, jag tillställt honom, innehöll allt hvad jag kunde säga. Emellertid blef bron färdig. Jag passeserade den i största hast och posterade mig 14 till 1500 steg nära svenska kåren. Genom några höjder, som -jaghade framför mig, betäckte jag mina trupper, som voro färdiga till anfall och brunno af begär att få order dertill. Jag steg då sjelf upp på ett batteri, som jag låtit uppkasta på en bergsrygg, hvilken låg fiefiden närmare, och jag blef der ånyo komplimenterad utaf en kapten af artilleriet, som åter kom med en trumslagare å öfverste Tranefeldts vägnar och begärde förklaring på ordet mani est, hvarpå jag svarade att konungen af Danmark icke var i krig med hans svenska majestät, men då han, i kraft af sin allians med ryska kejsarinnan, sett sig förbunden att lemna en kår auxiliärtrupper, så fann jag mig med största missnöje nödsakad att strida medsasenska trupperna allestädes, der jag fs Sem — dock berodde det ännu vf öfverste Tranefeldt att draga sig undan, men i motsatt fall ginge jag straxt löst på honom. Jag ansåg mig likväl böra låta fördara honom detta genom en pålitlig person, och lät till den ändan generaladjutanten Taxthausen åtfölja den svenske kaptenen. (Forts. följer.)