Aftonbladet – 7 mars 1861, sida 2

Rom och Italien. Sedan nu bourbonska väldets förnämsta bålverk i Italien fallit och Vietor Emanuel inför sitt folk och inför Europa redan de facto och snart äfven som man bör hoppas de jure framstår såsom Italiens konung, återstår likväl för det fullständiga vinnandet af detta mål ännu undanrödjandet af tvenne hinder, Venedig och Rom. Hvad det förra angår, så står dess införlifvande i ett så nära sammanhang med den kris, som utvecklar sig inom Ungern och inom hela den österrikiska monarkien, att det ej är lätt att beräkna huru snart befrielsens timma der kommer att-slå. Hvad Rom åter beträffar, så beror dess frigörande och återgång inom det gemensamma fäderneslandets sköte numera endast och allenast på en från Paris utfärdad marschorder till den franska garnisonen. Man kan nästan säga, attromerska folket redan till en viss grad frigjort sig från påfveväldet, och endast af aktning oc fruktan för franska krigsmakten afhåller sig från att helt och hållet kasta nämnde välde öfverända. Rom företer i närvarande ögonblick ett högst sällsamt politiskt skådespel. Man ser dertvenne särskilda regeringar, hvar för sig verkande med olika medel och med obestridd myndighet. Den ena af dessa är en främmande soldatmyndighet, troget uppfyllande sitt uppdrag att skydda en gammal prests person samt upprätthålla den yttre polisordningen, men för öfrigt alldeles obekymrad om den i sjelfva verket rådande politiska anarki. Den andra, som är den s. k. nationalkomiten, utöfvar öfver hela befolkningen ett moraliskt välde, som mången konstitutionell regering skulle vara färdig att afundas densamma. :Den utfärdar dekteter, hvilka punktligen hörsammas, antingen de bjuda ett dristigt ?framåt eller ett af tidsförhållanden påkalladt hvilande på hanen. Den underhandlar med de franska militärmyndigheterna, hvilka å sin sida med berömvärd foglighet och tåkt sköta sitt kinkiga kall och ärigenom nästan komma folket att förgäta det lika sårande som abderitiska, hvilket ligger i deras mission. Ingen af dessa båda regeringar synes emellertid vilja taga den ringaste notis om den tredje, den legitima, påfliga, hvilken, ringaktad af sina beskyddare, med det mest obegränsade förakt betraktas af dem, hvilka den egentligen sjelf borde skydda och regera. Såsom ett prof på det lika djerfva som inoderata sätt, hvaruppå berörde folkregering utöfvar sitt kall; anföra vi ur nationalko