Aftonbladet – 2 mars 1861, sida 3

ovanligt lugn och tapper man, samt tillika gudfruktig, hvilket är naturligt hos det sanna modet. Hvarje gång han gick i elden, tog hansförst åf,sighattew framför: fronten oc läste tyst: en böny hvarpå -har drog sin 8abel, yttrade några uppmuntrande erd till manskapet och var sedan soldat i ordets vackraste bemärkelse.t IT. Ibland de stycken, vid hvilka man gerna dröjer, ännu länge sedan man slutat läsninI gen deraf, intar Wilhelm-von Schwerin? iFonekligen ett framstående rum. Det ligger tl någonting fängslande i denna ynglings öde. Wilhelm v. Schwerin var son till kyrkoherden i Sala grefve F.. B. Schwerin... Uti -f fädernehemmet. emottog hän, handledd: at sin egen fader, de ädla frön, hvilka hos honom, ännw en gosse tillåren; mognade till I medvetande och förde honom att så ung, 1så framtidsrik kasta, sig in i krigets faror, för att der, i striden för sitt hemlands ära, blankt offra sitt unga lif. Enligt det sedvanliga bruket ingick han, som pojke ännu, vid Svea artilleri. Femtonårig, med barmen full af tillit till. sin lyckliga stjerna, tog han, just vid tidpunkten för krigets utbrott, svärdet i sin hand. Dess inskription lydde: .4För äran och fosterlandet: Var det väl förvånande om den späde ynglingens hand genast med. manlig kraft kramade detta svärds fäste? Hans håg, som länge redan lekt åt Finlands krigskådeplats, vann snart sitt lystmäte; då han fick åtfölja det batteri; som, jemte Vegesachs landstigningskår, inskeppades till Finland. Vi skola låta honom sjelf skildra sina bedrifter, i det vi införa nedanstående bref (efter Illustrerad tidning, 1859) det enda hans anhöriga fått emottaga. Ehuru brefvet så nyligen varit fryckt, tveka vi ej att dermed pryda våra spalter. Det läses nu med mera intresse än någonsin, ty brefvet Ihar tydligen legat framför Runeberg, då han ;skref. sin sång fill den unge hjeltens ära: IHögqvarteret, Kronoby den 17 September 1808. Mina älskade föräldrar I Jag har ej allt sedan Grisslehamn, funnit nåi got ställe som jag kunde skrifva ifrån, ty postkontoret följer högqvarteret som är vida skildt ifrån armen, Sedan vi ända till Augusti månads slut SR och drifvit på sjön, fingo vi ändtligen idebarkera i Christinestad. Debarkeringen gick ipå en dag och om natten marscherade vi 4 mill till Lappfjärd. Vi lågo och sofvo som bäst då larm slogs och jag fick lemna min sköna bädd. Affären påstod 6 timmar, men der fick intet batteri vara med. Ryssarng, blefvo slagna och vi förföljde dem. ända till -Ömåssa, 2 mil från: Läppfjärd. Här gjordes halt och armen marba tillbaka. 2 mil härifrån, då öfverstelöjtant Drufva detacherades med 500 -man samt 2 anoner under mitt befäl, för att här qvarblifva med order att stå till sista man. Här var en berg belägenhet! Folket sågo sig 2 mil bkilda från armån. mot Tyssarnes hufvudstyrka. Mitt fo ledsnmade, de sågo uplänhingarne lösas af hvar afton, men fingo sjelfva bä dygn oupphörligt ligga på fältvakt och ä Årsta Fra lifva tillika med mig många nätter och många dagar genomblötta af ola Intet annat än min ömma vård öfver dem kunde afhålla dem ifrån att klaga; jag använder alltid och gerna mina öfverflödiga penningar af mitt traktamente till deras bästa. a 9:de dygnet om morgonen blefvo vi häftigt attakerade. Jag skulle sjelf för första gången gå i elden, jag skulle föra mitt folk för första gången dit och jag skulle med 2 kanoner försvara latsen mot fiendens oändligt många. -både haubitzer och kanoner; Hvilken :svår belägenhet! en första var ej svår, jag tog genast kall min och förblef kall, det andra var värre, mittfolk var för första gången i elden, de sågo efter kuTorna och sprungo bakom just i den mest afgörande stunden ; jag kunde icke springa efter, utan gjorde sje g 5 mans tjenst vid känoni. Då affären hade saktat sig något, gick jag, fastän något döfvad af trötthet efter dem, föreställde dem deras feghet, då de alla sprungo fram som tända ljus hvar och enpå sitt ställe. Här stupade: folk som gräs: Nu gällde det, vi retirerale, kossackerna gjorde 3 gånger chock på mina blottade kanoner, kastade sina pikar, men jag mötte dem med drufhagel, och de retirerade. På detta sätt fortsatte Fi affären under :en beständig eld i 5 timmar och retirerade 1, mil, då halt gjordes. Här kom Drufva med helaof: ficerskåren, omfamnade mig, tackade mig för det jag frälst dem, folket hurrade och önskäde mig en beständig välfärd: nart derefter fingo vi en batalj, den långvarigaste och blödigaste som någonsin variti detta krig. Denna stod vid Oravais och varade ifrån 6.om :mörgonen till kl. 11 om aftonen. Jag underhöll ensam ända tills middagen elden med mina kanoner, då jäg vid denna tiden blef blesserad. De skulle just släpa bort mig, då en af ina karlar berättade, att jag var kringränd. Jåg repade mig, satte mig a en kanonhäst, ty min egen var skjuten, låt folket hurra, satte mig främst i spetsen, ropade: kamrater följeniymigt Jag kommenderade marsch-marsch, och slog ng igenom. fienden, som tog :emotmig med fäll bajonett. Jag fick 3 kulormuti kappan och många af mitt folk blefvo stuckna. :Generalerna Adlercreutz och Vegesack tackade mig på dethögsta, Om morgonen .skulle. jag gå ut att rekognoscera, då jag fick en kula genom ,mössan, hvaraf jag föll omkull, Jag upptäckte fan bakom sten, tog geväret af.en soldat och sköt ryssen. Om aftonen mot skymningen fick jag, en ny blessyr och släpade mig till närmaste by, der jag låg tilldess fiendens kulor kommo in genom fönsterna. Jag håde blifvit qvar om inte en;ädel officer, som jag ej ännu lärt känna, kastat mig på sin rygg och vi kommo lyckligen undan, Vår förlust är säkert 2000 man och 30 440 officerare. General Aminoff, den ädelmodige mannen, tog upp mig och nu mår jag temligen väl. Farväl älskade och dyrkade föräldrar och syskon! Lef alltid väl! Önskar eder beständigt tillgifne son, bror och vän. ilhelm von Schwerin. Generalen skyndar så på, att jag intet får tid att uppräkna den mängd förlorade officerare af Uplands och Westmanlands regementen.4 Några dagar efter sedan detta bref blifvit affän t, dukade ynglingen under: för de sår, hän i slaget vid Oravais erhållit. ÅS vt AA må er ON VO