Aftonbladet – 1 mars 1861, sida 3

vt RR —— i Då kung Karl) hette det, en gång iri rat ensam bort från sina följeslagare under en vandring i sHogdalsosocken — han var! en sådan man. som icke tyckte stort om häl-uppvaktare — fick, han, just när han kände hunger och törst angripa sig som värst, sigte på en liten snygg stuga i en fjällkrok. Han skyndade dit och klappade på Men som han.eldrig var så klädd att mun af kläderna kunde slula att han var kungen eller någon hög herre, var deticke heller underligt att gumman, som öppnade dörren, icke gjorde några komplimenter, utan bara sade: Guds frid, och stig pålci Det var så vant den tiden att se krigstolk. Inne i stugan satt mannen vid bordet och höll just som bäst på att göra sig sjelf be j sked i en väl skurad enekannay, fylld med dricka. Det var en sträng gubbe, men gudruktig. Han helsade på den främmande och sa: Sätt er... Hör j till kungens: officerare? Jal svarade hans maj:t... Men har j vågot att äta i huset, godt folk? Jag än både hungrig och törstig. Det hör en alltid... Nå, Malena, sätt fram någon välfägnad... Ar j kanske nära kunsens person? Ja, så, är jeg! svarade, kungen. Ken jag tjena er-med något:— är j kanske icke nöjd 2 Om jag är nöjd eller inte ligger föga på Dessutom, skall j veia, är jag enman, sön sett för cker iomin der att inte vet: : teler jag mt åre osböl fö fram hvve nöd int enten: ärnu -oskalver iemuing ef on färbog. I 1