Aftonbladet – 28 februari 1861, sida 3

a OCTaS Organieka haring ut jorden, 1 form at r I åtskilliga Organiska semmausättningar, så är det klart att kalils gynnsamma inverkan måste upphöra, så snart förrådet af dessa sammansättningar vore uttömdt. I enlighet-med detta antägande är det likaledes klart, att å ena sidan en vanlig jordmån behöfver en icke obelydlig,tidrymd, sedan den burit en ärtvext, innan den-åter erhåller förmåga att gifva en full skörd af samma vextelag, äfvensom å den andre, att en trädgårdsjord hvilken Cger n riklig halt af organiska äm:-Ånen, måhända nog för århundraden, skall kunna fortfarande ulstra ett. betydligt antal Jaf dylika skördar. Vidare torde man i-sammanhang med alkaliernäs gynsamma inverkan för ärtvexterna, och under den förutsättning att dessa vexter erfordra en del af sin organiska näfring tdomi af-vissal kolföreningar af mera sammansatt beskaffenhet än kolsyra, böra ihågkomma, att. det är hufvudsakligen genom älkälierhas inverkan som jordens organiska, beståndsdelar blifva lösliga. Man jär dock långt ifrån att vilja med full-bestämdhet påstår att klöfverns felslående, då den oftare återkommer på samma plate, uteslutande bör tillskrifvas en brist på vissa organiska föreningar uti jorden; men. vi.stro likväl, att man genom praktiskacrön kommit till insigt derom, att den åsigten, att jordens organiska beståndsdelar blott i det hänseendet äro af värde för växtligheten, att de utgöra en källa för dess behof af kolsyra, (ål att modifieras. De kulturväxter, hvilka utbilda den hufvudsakligare. delen af sin massa under den tid af året, då solstrålarne utöfva sin intensivaste dj verkan, synas hufvudsakligast vara beroende af denna källa för dera; behof af kol. De deremot, .hvilka :hopbringa en stor mängd af saftigare beståndsdelar under en jemförelsevis mindre grad af nyssnämnda verksamhet, äro sannolikt till någon deli och för ifrågavarande behof beroende af andra kolföreningar i jorden. Så synes ock händelsen vara med ärtväxterna, ehuru de: onekligen i viss mån mera tillhöra den förstnämnda kategörien, än den sednare. I Såsom slutligt resultat af dessa försök torde man med full visshet kunna påstå, att vi ieke blifva i stånd till att förklara åtskilliga af de företeelser, på hvilka vexelTbrukets fördelar i främsta rummet äro beroende, förr än vi, i högre grad än fallet Inu är, kunna bestämma det förhållande i dT hvilket olika grödor befinna sig till de olika källorne för kol och qväfve. De af dessa försök härledda praktiska slutsatser äro: 1:o Att å jord, som, icke ännu visat sig vara klöfversjuk, kan skörden af ifrågavarande växt i allmänhet ökas medelst öfvergödning med kali och superfosfathaltiga gödningsämnen; ehuruväl det höga priset på förstnämnda slag af gödningsämnen torde i de flesta fall göra den ekonomiska fördelen af deras begagnande tvifvelaktig; 2:0 Alt icke något af hittills vanligast begagnade gödningsämnen förmår att, å en redan klöfversjuk jord, återställa dess förmåga att frambringa tillfredsställande skördar af ifrågavarande växt; och 3:0 Att vi icke hittills känna något annat sätt att förvissa oss om säkra skördar af röd-klöfver, än att låta en tidrymd afnågra är förflyta innan vi låta denna växt åter komma på samma plats. Om Inpinodling. (Föredrag af hr Juhlin-Dannfeli.) I sammanhang med ofvan intagna föredrag fästades uppmärksamheten på en växt, hvilken visat sig kunna på den I RN me UR . få SANS Sy tt ösare sandjorden i viss mån ersätta klöfvern. Ute på mellersta Tysklands sandslätter hade man, såsom för akademiens ledamöter väl vore bekant, under sednaste årtionde börjat att uti den: vidsträcktaste skala odla lupiner, hvilken växt visat sig kunna äfven å den magraste sand frambringa en betydlig mängd af organiskt växtämne, som antingen, användt till gröngödhing, framkallat rika rågskördar, eller ock, då växten fått stå till mognad, gifvit en likaledes rik fröskörd med en synnerligen stor, halt af åtskilliga af de såsom fodermedel för våra husdjur mest värdefulla beståndsdelar. En olägenhet i afseende på lupinfröets värde såsom foder vore dock, att det innehåller ett bittert smakande. ämne, som orsakade att våra hus djör icke kunna förmås att förtära detsamma förrän de dertill tvingares genom svält. Detta förhållande gällde ungefärligen lika för alla de intill sistlidet år till odling i stort försökta varieteter af denna växt, , nemligen med hvita, blå eller gula blommor — af hvilka den sistnämda numera synes hafva i allo utträngt de båda förstnämda. En landtbrukare i Pommern, S:eäer, hade dock på det mest praktiska sätt, eller genom att sjelf söndertugga frön af. de olika lupinarterna, sökt förvissa sig om hvilken varietet af dessa som egde den minst oangenäma smak, och dervid funnit, att frön af en röd.lupinart i detta hänseende utmärkte sig. ganska väsendtligt framför de öfriga. Detta föranledde honom att, genom. odling, å åkern äfven söka lära känna dess förhållande uti andra bänseenden, jemförd med den blå eller; gula lupinen, på summa gång han ock, genom at sända frön af densamma mirmonmgdet Störkhardt, erhöll en anvlys å dess kemiska beståndsdelar. Båsöpv resultat af Tessa såväl praktiska som teoretiska, undersökningar hade man funnit, att .den röda, lupinen är härdig och trifves öfverallt, i der någon. af öfriga vcrieteter af denda-väst går till; skörden-af. densamma äri allmänhet större och säkrare; dess näringsvärde har vid kemisk analyseriög visat sig våra följande: Lafttorrt frö. af röd, gul, blå, — hvit lupin innehåller: Nalle ads sed 11.75. ... 12245 10:21 -AL3.