Aftonbladet – 28 februari 1861, sida 1

att pima och förbruka, än att IHva och uppfostra statsmannaämnen. Då härtill kommer, att de förvaltande verken i hufvudstaden, äfvensom statsdepartementen, i följd af deras organisation, i allmänhet förmå frambringa endast hjelpliga rutiniärer; -som helst vandra slentrianens väl banade stråkväg, så ligger den tanken — det medge vi — ganska nära, att fly till .domarekåren, som med -kännedom om lagar och författningar förenar stilistisk vana och skickligThet samt, åtminstone hvad angår landtdomare, en noggrann kunskap om folkets be hof och önskningar. Men ändock kunna vi ej instämma med artikelförfattaren ; och detta af många skäl. Det icke minst vigtiga är, att; domarekårens sjelfständighet skulle -kunna -dymedelst äfventyras, den sjelfständighetnemligen, som böjer sig — icke för makt och pock — utan för lock. Afser man från borgmästarne, hvilka äro mera att betrakta såsom administrativa än dömande myndigheter, så äro under inuvarande förhållanden Sverges domare invanda att betrakta sig såsom de der ingenting viTI dare hafva att eftersträfva, sedan de. väl vunnit sin första befordran.Ty till och med inom sjelfva facket är det så stäldt, att den; som börjar vandringen på den ena banan, nästan aldrig kommer in på den ändra. Den, som hunnit in i domsagans lugna hamn, kastar der ankar för lifstiden: Det enda, som kan bjudas: honom, är en plats i högsta domstolen; men om också en ibland tio finnes benägen att antaga ett sådant anbud, så är vinsten icke så stor, att han skulle vilja underkasta sig ringaste omak derför. Den unga hofrättsassessorn skulle visserligen gerna äfven vilja komma in i samma hamn, men han blir vanligen assessor så tidigt att Åhan, innan han kan hoppas på domsaga, länge nog så införlifvat sig med det-kolle giala samlifvet, att han slutligen utan saknad stannar qvar på sin plats, till dess han i sin oundviktiga tur får slå sig ned i den särdeles beqvämliga divisionschefs-fåtöljen. För sådana embetsmän är en frisinnad sjelfständighet gent emot konungagunsten den haturligaste sak i verlden, och de behöfva ej anlita försakelsens dygd för att fylla sin pligt, derest de tider skulle åter komma, då den . verkställande makten fordrade annat af den dömande än sanning och rätt. Och icke nog med denna moraliska garanti. Det anmärkta förhållandet borgar äfjven för mera mogna och grundliga studier. Förvissad att alltid få qvarstanna på sitt ) domarsäte, införlifvade sig domaren allt mer och mer med sitt yrke, och hans enda ärelystnad blir, att kunna utmärka sig för Jallt vidsträcktare erfarenhet, allt säkrare omdöme i att uppdaga sanningen och rättvisligen döma. Huruvida denna likgiltighet för — som man brukar säga — att stå väl på högre ort och dermed förenade sjelfständighet skulle allt framgent bevaras, i fall d:t blefve regel alt företrädesvis för domaren framhälla alla lockelserna af den mera bemärkta och maktfullkomliga samhällsställning som medföljer de högre administrativa platserna, kan åtminstone ifrågasättas. Besinnar man att domaren, likasom den under domen hemfallne, dock endast är en menniska, synes det oss vara fara värdt, att man derigenom till det minsta släppte in lycksökeriet i en kår, som bör stå öfver blotta misstankan, om den skall vara respekterad så, som den bör v .ra. Och månne icke intresset för det kall, han bekläder, och de studier, han idkar, skulle släppas, om man lät domaren ständigt lefva i förväntan på att förflyttas till annat: värf, samt hans ärelystnad antaga helt andra proportioner, än de enkla och vackra vi här Ovan beskrifvit? ör öfrigt — äfven om allt detta icke vore att befara — månne det vore för samhället så särdeles gagneligt att draga kapaciteterna ((y cm andra kunde väl ej bli fråga) från domstolen in i administrationen. Äl väl leda ett lands öden, som har förmånen af en fri diskussion i allmänna anTgelägenheter, synes oss nemligen fordra vida mindre snille och skarpsinnighet än god vilja och redbär karakter. Man behöfver aldrig sjelf inventera någonting. Man har endast att välja ibland förslag, ordna och utarbeta dem. Man behöfver icke ens det senare, sedan man så lyckligt uppfunnit komiteväsendet. Den svenska domaren deremot, som har att handskas med ett förbistradt lagsystem, som enligt vår rättegångsordning nästan tvingas att vara advokat för begge parterna och som derjemte behöfver stor stilistisk skicklighet för att kunna oförtydbart återge förhondlingarner är sannerligen icke hulpen med endast god vilja och karakter. Publiciteten biträder honom icke att reda de intrasslade sakerna och ingen komitå att fatta den rättvisa domen. Saknar domaren förmåga, så kan den rättsökande komma att sakna rättvisa; och ingen brist i ett lands styrelse kan bli så olycksbringande som bri sten på den varan. Man behöfver ingalunda underskatta de resultater af godt och ondt, som kan härflyta från den större eller mindre dugligheten hos de administrativa embetsmännen, för det man tillerkänner dessa resultater mindre betydelse än följderna afen god ellerdålig lagskipning. Den -skad?, en dålig förvaltning ästadkommit, kan i de flesta fall lätt nog botas, liksom den oduglig befunna förvaltningspersonalen utan svärighet utbytas mot en annan, då deremot den orättvisa domen, en gång läga kraftvunnen, blir beståndande och den oduglige domaren likaså, till dess döden gör slut på eländet. ; Men låtom oss till och med antaza, att vårt land är så ovanligt väl utrustadt med dugliga dömareämnen, att kåren tål vid en successiv utgallring af de yppersta — mån