Aftonbladet – 26 februari 1861, sida 1

Närmare underrättelser erhållas a vederbör : Postkontol STOCEHOLM den 2,6 Febr. Romerska frågan., belyst genom de offentliggjorda diplomatiska korrespondenserna. Då nu efter Gaötas fall Rom utan tvifvel blir den bland despotismens fasta platser hvilken den mäktiga folkrörelsens angrep först kommer att gälla, så bör det vara a intresse att erfara, huru den romerska frå gr steg för steg kommit på den punkt er den nu befinner sig. Vi meddela der. före här följande uppgifter derom. med led ning af de diplomatiska korrespondenser, som finnas intagna i Frankrikes och Englands blåa böcker?. Bland de franska dokumenterna finner man till en-början en ganska märkelig och pikant depesch från hertigen af Grammont, frånsk ambassadör i Rom, i anledning at det från Frankrikes sida flera gånger upprepade förslaget att till konung Victor Emanuel öfverlåta styrelsen öfver legationerna under formen af ett i påfvens namn utöfvadt vikariat. Depeschen är af den 3 Mars 1860 och redogör för ett samtal emellan ambassadören och kardinal Antonelli. På den sednares insinuation, att kejsaren velat taga legationerna af den helige fadern och erbjuda . dem åt konungen af Sardinien, svarade hr de Grammont med anhållan, att kardinalen behagade hålla sig vid sanninen i afseende på facta; och anmärkte, alt ifrågavarande legationer, hvilka kejsaren beskylldes vilja fråntaga påfven, redan länge ej mera vore att taga, sedan de sjelfva gifvit sig åt Piemont. Kardinalen, ingalunda förbryllad af detta diäpande argument, förklarade att här frågan vore om principer; att den heliga fadern he för sin plikt att icke erkänna regeringar, hvilka i sin revolutionära och reformerande verksamhet stödde sig till och med på en protestantisk propaganda, för hvilket man hade bevisen i sina händer. Påfven skulle aldrig ge vika. Ment — invände här hertigen — har väl ers eminens tänkt på någon lösning af frågan, som kan stå tillsammans med denna oböjlighet hos er regering. Häruppå afgaf Antoneli ett jakande Svar, tillkännagifvande, att romerska regeringen ej vore i behof af någon fransk eller österrikisk intervention. Om blott de piemontesiska trupperna utrymde provinserna, och påfven finge vädja till de öfriga katholska makterna, så skulle medelst en af dessa sänd kontingent påfliga myndigheten lätt kunna återställas inom de upproriska provinserna. Sedan ambassadören fullständigt vederlagt allt detta, framställande de vådor, som blefve en följd af en dylik åtgärd, och tilläggande, att kardinalen tycktes vilja frambesvärja stormen, likasom om han spekulerade på det strandvrak, som deraf skulle följa, svarade kardinalen, att en sådan tanke vore långtifrån honom, men att man ville försvara sig till det yttersta emot inre och yttre fiender. Hvad reformerna anginge, så skulle sådana införas samma dag som de upproriska provinserna underkastat sig påfvens myndighet, Äfven -konungen af Neapel hade, uppskrämd af de faror, som genom Vatikanens politik hotade hans egna gränser, sökt förmå påfven till eftergifter, men lika fruktlöst. ; Den 23 Mars lät Frankrikes utrikesminister hr Thouvenel för konungen af Neapel tillkännagifva, att ifall denne monark ville hålla garnison i Ancona och i Markerna, så önskade påfven låta sina egna trupper beskydda Rom, Konung Frans vägrade att hitrappå ingå, och detta af flere skäl, deribland det betecknande, att han ej ville deltaga i sådana undertryckande åtgärder, hvilka ej direkt afsåge dynastiens säkerhet. Nu vände sig romerska hofvet genom hr Grammont till kejsar Napoleon med förfrågan huruvida denne hade någonting emot att general Lamoricigre utnämndes till öfverbefälhafvare för romerska armån. Men då berörde utnämning redan innan denna förfrågan gjordes hade egt rum, — ett steg som väckte mycken förtrytelse hos Frankrikes representant, så vidtog denne ingen åtgärd förrän den första utnämningen blifvit terallad.