Aftonbladet – 23 februari 1861, sida 3

3 ten till och med utandas si IH DANKO fen do der, der han under dödens öfriga faso je il tills, uter sina ögon med den öfvertygelse att vänner elj.I fränder förgäfves skola leta efte den jord som p täcker hans stoft, att ingen bea jig Hand skall vår, 12 den graf, i hvilken. a okänd och ofta unde x hån och spott, kmr e endast få, ha vändt tilll US nåsra blånd d gränsen, för att akpenbara ? hviskar dem i öra mysterier, som dödens engei pet vä i detta högtidliga ögonblick, det öfvervägand å ilertalet tager ju hemligheterua . I striden vid Overstolk, den 25 å morgonen en soldat af 1:sta reser i en hög sädesåker, i det en kula kro. sade mm derkäken, genomskar tungan och gick iw Ef racken. an blef liggande på rygg oc : es Sö) 4 Md kligen til ned sig till Gud Juli 1850 fö vbataljone rade medvetandet, hufvudsaklige: 1 4 Jem den betydliga blödningen; men då , no emellertid upphörde efterhand som såret i t ken tillslöts af stelnadt blod, vaknade han efter annan åter till medvetande; dock såg h sig, såväl till följd af en förlamande mattighe som genom den tunga packningen och genom tt gevär, som hade fhllit tvärs öfver honom, Jurståndsatt att förändra ställning eller att ens röra sig Fullkomligt dold af den höga säden, Thörde han stridens tummel efterhand aflägsn.a sig och småningom alldeles bortdö, och han förlorade således mer och mer hoppet att erhålla lindring och hjelp. I flera timmar, hvilka föreföllo honom såsom en evighet, led han, med det blottade ansigtet vtindt mot den glödande solen, de mest helyetiska qval, såväl till följd af smärtan i såret, som förnämligast genom en brännande törst, och i dessa lidanden fann han lindring endast genom att då och då falla i en dödslik dvala. Plötsligen syntes ett hopp stråla emot honom; — två soldater ströfvade honom tätt förbi och stannade, men då de sågo hans vanställda ansigte och den förfärliga blodsförlusten, ansågo de honom såsom död och fortsatte sin väg, i det de medlidsamt tyttrade; Den der har då fått sin beskärda del. Någon stund derefter fick en ensam soldat sigte på honom, och i detsamma denne närmade sig, fick han nätt upp så mycken styrka, att han kunde öppna ögonen, hvilket förmådde soldaten att komma honom till Nelp. Hjelpen inskränkte sig dock endast dertill, att soldaten hällde honom några droppar i munnen ur sin fältflaska, skar af remmarna på hans tornister, och lade hans mössa till rätta öfver ansigtet, för att skydda det mot solen, hvarpå han, efter att ha stuckit geväret med bajonetten i jorden såsom tecken ör ambulansen, lemnade honom, beklagande att han icke, enligt hvad han ju sjelf visste, tordes dröja för att sysselsätta sig med de sårade. En rundlig tid förflöt åter, hvarpå ånyo tre soldater passerade förbi på något afstånd; en af dem, gjord uppmärksam genom det i marken nedstuckna geväret, närmade sig af nyfikenhet och tillkallade derpå sina kamrater; men de höllo alla på att, efter ett kort uppehåll, under hvilket den sårade kommit så mycket till sig, att han förmådde på dem rikta en bönfallande blick om hjelp, åter aflägsna sig, då de lyckligtvis på afstånd upptäckte ett par ambulanssoldater, som de tillkallade. Sedan dessa kastat en blick på den sårade, vände de honom ryggen för att likgiltigt fortsätta sin väg, i det de yttrade, att hvar och en ju kunde se, att det icke tjenade stort till att sysselsätta sig med den der, isymnerhet som de hade allt för mycket att göra för att befatta si med de döda; — men uppbragt öfver en dylik hjertlöshet kastade den ena af soldaterna sitt vapen till kinden och hotade att skjuta ned dem som hundar, så framt de icke ofördröjligen skyndade den olycklige till hjelp och förde honom till ambulansen. — Detta tycktes hjelpa, men för att ytterligare betrygga den sårade mot att öfvergifvas, följdeg de tre soldaterna ambulanskarlarne med ögonen så länge de kunde se dem. Icke desto mindre hade dessa knappast kommit ur sigte för soldaterna, innan de släppte sin börda och lät den blifva liggande i ett vägdike. Här passerade kort derefter en bonde, som hade uppdrag att med sin vagn köra omkring och uppsamla de döda; han lassade den sårade på vagnen, i förmodan att han redan hade gifvit a andan, och återvände, då han fått lasset fullt, i skarpt traf tillbaka till Flensborg. I denna stad förblef den sårade liggande bland de döda; och först påföljande morgon vid likens afklädning upptäckte man, att det ännu spårades lif i mannen. Den danska naturen måtte vara seg, ty man fick icke lifvet af honom, han befinner sig, vidunderligt nog, nu så väl, att det är af hans egen enkla flärdlösa berättelse jag inhemtat hvad jag här meddelat. Ett af deo undgängligaste vilkoren för att ett nationalförsvar, som kan förtjena detta namn, skall kunna åvägabringasi vårt land, är en fullständig omarbetning af krigslagstiftningen och till en början fullständigt afskaffande af det nesliga kroppsstraffet för lösterlandets försvarare. Som man vet, har prygelstraffets numera till antalet mycket få, men temligen inflytelserika försvarare i vårt land åberopat nödvändighet att i fält ha något straff, som der utan tidsspillan kan verkställas, då naturligtvis arreststraff der oftast icke kan komma till användning eller ken vara att ans: såsom något verkligt straff. Det är oss derföre ett nöje att ur den danska officerns skrift meddela följande: Tre års ständigt och omedelbart samli? i fält utjemnade efter hand den inhumana skranka, söm ditintills stått nästan oöfverstiglig mellan öfveroch underordnade. Den större friheten, den gemensamma faran, det ständiga umgänget och det omedelbara samlifvet i fält framkallade nemligen ett närmare förhållande mellan den underordnade och den befallande, och denna omständighet bidrar väsendtligen dertill, att de goda egenskaper, som i allmänhet dölja sig hos den förre under en mindre behaglig yta för att blott undantagsvis framträda, blefvo för den sednare uppenbara. Det kalla, frånstötande, maskinmässiga behandlingssätt, som den befallandae dittills hade ansett oundgängligt för upprätthållande af värdigheten och respekten — upphörde småningom, och följden blef en ökad tillit och hängifvenhet hos den underordnade. Det inbördes förhållandet utjemnades efter hand så, alt befälet kunde, bland annat, se sig befriadt från åläiggandet af dessa pinsamma och uppretande småbestraffningar för mindre förseelser, hvilka naturligt nog genom deras tita förnyande a långt mer än de gagna, i det de Kindra i stället att befordra det ömsesidiga goda förståndet. — Derigenom uppväcktes icke allenast den rätta andan bland manskapet och en ökad ambition, utan befälet bibragte derigenom sina underordnade den öfrertygelsen, att dess kall och sträf. vande långt mer gick ut på att vara en human ledare och beskyddare, än en skrämmande och straffande buse. — I öfverensstämmelse med här uttalade åsigter, organiserade jag inom min afdelning en elit af de dugligaste och pålitligaste åt hvilken jag uppdrog den närmare sten öfver deras mindre pålitli za kamrater, rs medlemmar betraktades såsom stående 2