Aftonbladet – 21 februari 1861, sida 2

Sverge eller Sverige? Hvem skulle tro, att en dylik fråga skulle zunna upphöjas till rang, heder och värdignet af en politisk och nationell fråga? Detta sker emellertid uti en .redaktionsartikel uti sårdagens Dagligt Allehanda, der man får veta, att frågan om detta lilla i är icke ullenast. förtjent .af uppmärksamhet, utan ten stor fråga. Det dekreteras i denna arikel, att det är någonting innationelt, att det är ett norskt stafsättt, att skrifva tSverge och att Aftonbladet och -Illustrecad Tidning och alla andra, som begagna detta skrifsätt, göra sig skyldiga till XnorvegomaniX, till en stympning och förvrängning af vårt lands ärliga namn, hvilken framkallar en förbistring, som hos utländningen väcker besynnerliga tankar om vårt folks sjelfkänsla och bildning-0. s: v. Se der appslaget till en äkta nationell agitation! vem vet, huru långt denna vackra början kan leda, om man icke till slut kan komma derhän, att: den äkta svenskheten kömmer att bero af detta lilla iC, att det kommer vå utgöra vår nationalitets sanna Schibboeth! Hvad vårt Cerimen lzese majestatist i detta hänseende angår, så bekänna vi uppriktigt, att vi ansett det för en ganska ovigtig :och likgiltig sak, om man skrifver Sverge eller Sverige. Vi ha för vår enskilda del snarare varit böjda för den sednare skrifformen, men icke ansett några giltiga skäl förefinnas, hvarföre vi skulle låta Aftonbladet bortlägga den derstädes under flera decennier begagnade formen XSverge, som mera öfverensstämmer med talspråket och som synes vilja blifva den allmänna. Det torde icke vara Dagligt Allehanda obekant, att skriftspråket förändrar och utvecklar sig just till följd af. den utveckling som det på folkets läppar lefvande talspråket erhåller, och att äfven namn, ja till och med länders namn, äro underkastade en sådan inverkan och förändring. Det hjelper icke mycket, att dekretera ett stillastående i detta hänseende, att försäkra, det man nu hunnit till det riktiga, det förträffliga skritsättet, i hvilket språkbruket icke må understå sig att göra några förändringar. Anser Allehandaförfattaren lämpligt, att vårt lands namn bibehålles. i ursprunglig gammal svensk renhet, då må han ifra för att vi skola kalla det Svithiod4. Eller om han dock tycker, att detta är för urgammalt, då må han bestämma sig för någon af de vexlande former, hvarunder det sedermera förekommer i medeltiden: Sviariki, Sveyarike, Sverijkio. s. v. Formen Sverige, som nu egentligen tyckes vara den som tilltalar hans känsla, och det till den grad, att han anser för en nationalolycka, om en enda prick deraf skulle förändras, är så långt ifrån att vara någonting rent svenskt, att det tvärtom just är en danicism, som tillkommit under unionstiden. Denna danska form blir långt mindre i ögonen fallande, när man i enlighet med talspråket skrifver Sverge. Vi tro också, att några farligare invändningar icke deremot kunna göras än de, som blifvit gjorda emot en hop andra lämpningar efter språkbruket, så t. ex. emot att krilva Deutschland och icke Teutsehland (såsom några äkta urgermaner visserligen gerna vilja), Danmark och icke DannemarkX, Norge? och icke Norrige. Det är föröfrigt ett fullkomligt misstag, att kalla formen Svergeför ett norskt stafsätt. Den nuvarande ortodoxa dansk-norska .skrifningen af vårt lands namn är CSverrig, och de nymodigaste bland de norska skriftställårne och fidningarne begagna just formen Sveriget. : Hvad utlänningarne angår, så lärer det väl vara ganska visst, att det hos dem icke, såsom Dagligt Allehanda fruktar, framkallar någon förbistring eller några besynnerliga tankar, antingen vi skrifva SSverge? eller ?Sverige, utan att det blir för dem någonting fullkomligt likgiltigt och fremmande. Sverge lärer väl i alla händelser för tysken bli. ett Schweden? för. fransmannen la Sugde?. för engelsmannen Sweden?, för