Aftonbladet – 20 februari 1861, sida 3

selförbud från smittad ort är sive ligt, emedan det ganska lätt kan kringgås i och dernäst är det kändt, att sön 1850 års författning emanerade har lungsjukan icke så vidt kändt är visat sig hos de från England införda och på sätt författningen bjuder behandlade kreaturen, ehuru ganska många kreatur årligen införskrifvits. En i tidskriften vidare förekommande uppsats : ?Några förhållanden rörande hornboskaps uppfödande ur ekonomisk synpunkt, innehåller vida mera än rubriken antyder. Med siffrör bevisas fördelen af att landtmannen sjelt uppföder sin boskap och isynnerhet sina kor. Önskligt vöre visserligen äfven om så kunde ske. Men vi tro, på grund af erfarenhet, att uppfödandet af böskap icke med vinst kan ega rum i andra trakter än der riklig tillgång finnes på goda naturliga beten, hvilka åter i allmänhet taget saknas, eller alltmera komma att saknas i de trakter der spanmålsodling hufvudsakligen becrifves. Der blir easy at boskap allt för dyrt, och sannolikt fördelaktigare att köpa sådan (oxarne då de äro tjenliga att såsom dragare användas och mjölkboskapen såsom i et närmaste fullt utväxta qvigor) från de orter som hafva goda beten. Skulle deremot omständigheterna gestålta sig så, att spanmälsprisen på verldsmarknaden betydligt nedgå och den svenska spanmålen följaktligen icke med fördel kan utskeppas, då blir det väl en tvångsåtgärd för hvarje landtman att sjelf uppföda sin boskap och på det sätt tillgodogöra sin spanmål; men sannolikt icke förr. Framhållande den betydliga införseln af ladugårdsprodukter, hvars värde under åren 1843—50 beräknas ha upppått till 36 millioner rdr, anser förfalt. att Sstörsta delen af det öfverskott af säd, som produceras, utan att erfordras till föda åt landets inbyggare, bör under vanliga omständigheter användas åt våra egna kreatur ; dernäst att hvarje landtman bör fatta som grundsats, Satt ej afyttra mera säd än hvartill omständigheterna tvinga honomX, vidare att landtmannen bör anse säden såsom ett grundkapital, hvaraf han drager den allra bästa räntan, om det användes på kreaturenX, och slutligen att han då härigenom, samt genom ökad gödseltillgång, hastigare än du dn annan väg får kapitalet sjelf fördubbladt. Alla dessa åsigter äro tvifvelsutan i teorien riktiga. Men utförbara i stort och i allmänhet äro de icke, åtminstone icke ännu på länge, helt enkelt af det skäl att dertill absolut skulle fordras, att landtmännen e tillräcklig kapitaltillgångför att först oc främst kunna genomföra den kostsamma öfvergången från den nu antagna hushällsplanen — hvari produktionen af spanmål fl afsalu ingår såsom hufvudsak — till den af förf. förordade. Ännu måste de skuldsatta landtmännen — och skuldsatta äro de flesta — tillse huru de skyndsammast kunna omsätta sitt oftast otillräckliga rörelsekapital, dervid nöjande sig med en mindre vinst snart, framför större vinst längre fram, emedan för erhållande af den absolut fordras stort kapital, eller just det som de flesta landtmän sakna. Hvad beträffar den betydliga införseln af ladugårdsprodukter som ofta framhålles, och som utgör stödet för åtskilligas ifriga nr på skydd? för den svenska landtushållningens alster, så är den i verkligheten icke så oroande. Artiklarne talg, ull, hudar och skinn kunna icke, äfven i de länder hvars jordbruk står ofantligt mycket högre än hos oss, produceras i tillräcklig mängd och för så billigt pris, att det icke blir dels nödvändigt och dels fördelaktigare att importera dem. Artiklarne smör, ost, kött och fläsk införas visserligen nu i större skala än förr, men införseln deraf har icke stigit i samma proportion som utförseln af spanmål ökats. Bama fråga tillhör emellertid ett helt annat kapitel, hvartill vi en annan gång skola återkomma. Om jordränta och jordvärdet af Valentiner är en ganska intressant artikel, som väl fyller sin plats i tidskriften. Förf. framhåller två erfarenheter af stor vigt: den ena att driftkostnaden för en egendom (på Seland) medtager hälften af bruttoinkomsten — och den erfarenheten torde i allmänhet icke heller motsägas i Sverge — den andra, att ju större ansträngningar (medelst kapital och intelligens) som göras för att kultivera jorden, desto större blir inkomsten, och desto större äfven öfverskottet, oaktadt utgifternas stigande. Märklig är Valentiners uppgift om det ökade värde, hans egendom fått genom de kostnader han nedlagt på jordens förbättring; 1834 blef hans egendom af fullt sakkunniga män så taxerad, att de ansågo en arrendator kunna gifva 8rdrrmt pr tunnland; 1852 taxerades den ånyo att AN Fn 174 rdr rmt pr tunnland, och 1856 taxerades jorcen till ett arrende af 28 rdr pr tummland. Af värderingsmännen hade en-af dem varit med vid alla tre tillfällena, ingen hade sett hr V:Srtäkenskaper, och han medgifver sjelf att ban kunnat visa att jorden egde ändock högre värde. De första 10 åren utgjorde egendomens besättning 200 st. kor och 20 st. ungkreatur; sedan minskades korna till 160, vidare til 140 och omkring 20 ungkreatur; de första 10 åren erhöll hvarje ko årligen tre tunnor säd, sedan 4 å 5-tunnor och under de sista något mera, under det att både deras afAg och jordens växtkraft successive ökats. Det nu anmälda häftet. slutas :med: en litteraturöfversigt, åtskilliga nötiser Och med ett sammandrag af anslagen till veterinärinfättningen i Stockholm samt til jordbruket och dess binäringar, E Major Gussanders metod för mjölkensbeomdling samt för smöroch ostberedning Här enligt: hvad kändt är blifvit högst olika bedömd. — Erfarenheten är dock den bästa