Aftonbladet – 20 februari 1861, sida 3

pen, mäste ägghvita oc sockerhaltiga niäringsämnen jemte vissa salter ingå i bestämdi LD RR såvida icke närimgsprocesse skall störas, äfvensom att det likaledes ör utrönt, att om af ettdera slaget öfverskott finnes, så antingen bortgår det öfverflödig a utan att blifva till någon nytta för kropper. eller ock förändras det så att det till och med blir skadligt. Hvad sålunda anförts, fö:ijenar synnerlig uppmärksamhet, enär då gifver ett ökadt stöd åt de lyckade försök som professor Alex. Muller anställt (t. ex. på baron Braunefhjelms egendom Hags) medelst vissa enligt kemiska grunder gjorca foderblandningar. Rätt betecknande är 11 Adens meddelande, att i en trakt af Kalmer län begagnas ett pulver, som af friherrliga Cederströmskadescendenterna beredes och säljes under namn af Cederströmska värl. pulvret, och hvilket begagnas af alla, för menniskors och kreaturs yttre och inre med smär!a och värk förenade lidanden. Det beredes af .pulveriseradt glas, bolus och dyfvelsträck, och konsumeras ymnigt. Den i förevarande häfte utan tvifvel anmärkningsvärdaste artikeln här till öfver: skrift: Om boskapssjukan i Halland. Deri meddelas först ryktet att den elakartade lungsjukan utbrutit på hemmanet i. Lid i Halland; dernäst redogöres för länsdjurläkaren A. Erikssons rapport, hvari han uppgifver sin åsigt vara, att sjukdomen var ondartad lungsjuka, och en direktör Carls: son, som sett nämnde sjukdom då den här: jade 1848, var af samma tanka som hr Eriksson. Men enär den förre dittills icke -Å varit i tillfälle att behandla ifrågavarande sjukdom, så begärde länsstyrelsen hos sundhetskollegium att djurläkaren Ekbergi Lund, såsom med sjukdomen nära bekant, måtte förordnas att till Lid afresa för att undersöka om sjukdomen var den som förmodades. 9å skedde, och Ekbergs rapport gifver vid handen att sjukdomen, efter hans Jåsigt icke var den uppgifna, utan i stället elakartad katarralfeber. Sedermera, efter förnyadt besök på Lid, förklarade den först tillkallade djurläkaren — Eriksson — ytterligare att den elakartade lungsjukan föfIrefanns — alltså två djurläkare, hvars åsigter stodo i uppenbar strid. Den bragtes dock till ett lyckligt slut derigenom, att kreaturen på Lid och hos en undantagsman slagtades ex officio. Ingen smittokälla kunde emellertid -uppgifvas och Eriksson ansåg det sjukdomen uppstått genom sjelfutveckling. Förf. af ofvanstående uppsats tyckes egentligen hafva skrifvit densamma för att in; prägla, att då minsta anledning gifves att efara :den elakartade lungsjukans närvaro, är nedslagtning af till och med många djur jen lindrig och nödvändig uppoffring för alt komma till visshet om Huruvida denna sjukdom finnes eller icke, och, för att i förra fallet med det snaraste kunna sätta en gräns för dess spridning, utgör Pedslagt ring det Senda säkra medlet. Undersökningen, tillägger förf., af endast ett eller ett par djur är otillräcklig, ty hos dessa kän ju tillfälligtvis sjukdomen icke förekomma, äfven om de under lifstiden gencm hosta gifvit tillkänna retning i luftvägarne. Den sats förf. här :drifver kan emellertid, om den utan mödifikation tillämpas, medföra ganska kännbara förluster för den enskilde djuregaren, eller för ståten om hon skall -åtaga sig betala värdet för de djur; som på försök nedslagtas. Faran härvidlag ligger nemligen i ovissheten huruvida den tillkallade ljurläkaren verkligen förmår bedöma sjukdomens beskaffenhet och när nedslagtning är at behofvet påkallad: eller ieke. De begge :här ofvan anförda djurläkarnes, hvarandra rakt motsatta åsig:ter gifva äfven stöd åt en sådan fruktan. Sannolikt är ock, att ju mindre erfarenhel en djurläkare eger rörande nämnde sjuk: dom, desto mera färdig blir han med ned: slagtningsyrkandet — på försökt — och för säkerhetens skull. De af förf. här of: van uppställda satser torde således endast kunta och böra tillämpas i de fall då en fullt erfaren och sakkunnig djurläkare sådant yrkar, men annars icke, ty i motsatt fall är det ieke -otänkbart, att en för öfrigt skicklig, men i afseende på den elakartade lungsjukan alldeles oerfaren veterinärläkare kan: i bästa välmening föranleda ofantliga . nedslagtningar. — Vidare synes oss särdeles märkligt att förf. med så stor bestämdhet påstår att sjukdomen (den: elakartade hmösjukan) aldrig upphörmimer genom sjelfutveckling. Någon gång, det vill säga i sin första början måste den väl dock ha uppkommit genom -sgjelfutveckling? Att-så varit fållet på Lid, synes hr Eriksson våra follt förvissad om, då han uttalar den öfvertygelsen alt ingen smittokälla kunnal påvisas. Har detta påstående skäl för sig så torde elt af två vara otvelaktigt: åntin: genatt kreaturen på Lid icke haft Jung: sjuka; eller att den uppkommit deraf sjeltutveckling. Besynnerligt förefaller dernäst förfaltarens yttrande: Detta rykte (nemligen iom den elakartade Tange Ugn utbrott i i Sverge) vann en: viss grad af sannolikhet derigenom satt: från Norge nästan samtidigt säker tederrättelse inträffat om samma fari sots utbrott vid Aas landtbruksskola, isynnerhet som deritrån -uppgafs, att ett större antal sämre ) -engelska . nötkreatur blifvit denna sommar till rasens förbättring för svensk räkting inköpte. Kan väl meningen härmed våra, att lungsjukan utbröt på Aas i Norge derföre att engelsk boskap denna som mar inkom fill Sverge, eller emedan ..de på Aas-böefintlige från England införda nötkreaturen angripits aflängsjukan,; så skölle de till Sverge införda kteaturen äfven deraf angripas — för landsmanskapets skull? Härpå kunna vi ej utfinna ett.nöjaktigt svar; ieke heller förstå vi-hvad samband inköpen af boskap för nerek ochevensk tlarng hade, stå de gjordes a olikapersöner, och dessa kreatur teke kömmo i minsta beröring med hvärpr NE EAP FER RE PRE je PE