Aftonbladet – 19 februari 1861, sida 3

distriklindelning. (FOrtS.) Diskussionen om ungdomens kroppsöfningar. Det andra mötet för att öfverlägga om de af åtskilliga personer uppställda och kungjorda frågor i detta vigtiga ämne hölls i går afton I de la Oroixs stora salong och räknade en ännu talrikare samling af deltagare än det första. Afven af damer syntes på läktaren ett större antal. Frih, Kout Bonde öppnade sammankomsten med tillkännagifvande att, i anledning af det vid förra mötet fattade beslut diskussionen om första punkten komme att fortsättas. Mäjor Stjernsvärd hade redan för femton år sedan, innan man ännu hvarken i England eller Frankrike tänkt på några skarpskytteföreningar, väckt förslag om införandet af en nationalbeväpning här i landet. Hans förslag hade då mötts med motvilja eller liknöjdhet. Följande riksdag hade det likväl blifvit antaget af två stånd mot två, och mera kunde man ej begära med vårt nuvarande representationssätt.. Frågan hade nu helt plötsligt fått ett nytt uppslag och tagit en väldig fart. Orsaken härtill såge talaren dock ej i några förnuftsskäl som n.an hade fullt klara för sig utan i ett simpelt efterapningsbegär. Rörelsen hade äfven utvecklat sig på ett sätt, som enligt talarens förmenande vore stridande mo grundlagarne, hvilket han äfven i sihom tid på annat rum skulle visa. Han förutspådde äfven att den skulle upplösa sig i ett stort fiasco till stort ansva: för dem som inledt och börjat den. Med frågan om vapenöfningars införande i skolorna vore deremot förhållandet ett helt annat. Här stod man på fullkomligt klar basis och kommunerna kunna här vidtaga åtgärder utan statsmakternas mellankomst. Det ;vore en beklaglig sanning att vår ungdom är förvekligad. För 40 å 50 år sedan, då talaren växte upp, var det en hel annan anda bland densamma. Han mindes mycket väl huru pojkarne i hans födelsebygd slogo sig tillsammans och exercerade och levererade bataljer med grannbyarnes ungdom o. s. v. Talaren slutade med att förorda införandet af en ordnad militäruppfostran i skolorna, ty ingen vore så egnad att jemte utvecklingen af kroppskrafterna, befordra ordningssinne och duglighet. Hr L. J. Hierta ansåg det vara af största vigt att frågan om ungdomens fysiska utveckling nu kommit på tal på ett sätt, som måste göra det intryck på vederbörande, att det kan leda till mått och steg för kroppsöfningars införande och befrämjande, anseende talaren detta vara ett så gagneligt resultat af den nu pågående skarpskytterörelsen i landet, att denna vore redan derigenom af det största värde, om den ock ej skulle leda till något annat. Då det vid förra sammankomsten ej blifvit utredt huru man skulle kunna vinna tid i skolorna till utsträcktare kroppsöfningar, med bibehållande af de nu föreskrifna undervisningsämnena, så anförde tal., såsom ett bidrag till lösning af denna svårighet, någon del af hvad i direktionen öfver Stockholms stads läroverk blifvit af en ledamot vid en sammankömst under November månad 1858 skriftligen andraget. Detta anförande gick ut på att visa att man genom att gifva lärjungarne alltför långa lexor förslappar deras minneskraft så att de snart glömma hvad de lärt sig. hvaremot, om minnet genom kortare lexor mindre ansträngdes, det skulle säkrare behålla hvåd det en gång inhemtat. Sålunda skulle äfven skoltiden kunna inskränkas till 4—5 timmar om dagen. Kapten Adlersparre såg ett stort hinder för den gymnastiska undervisningens rätta ordnande i skolorna deruti, :att gymnastiklokalerna ej ha ett närmare samband med sjelfva skolans. Om staden endast hade n skola, borde gymnastiklokalen vara förenad med densamma; funnes flera, borde den läggas så, att de kunde förena sig derom. Talaren ingick derefter: i en redoörelse för huru hån särskildt i afseende på hufvudstaden tänkte sig folkskolelokalernas och i samband dermed stående gymnastikinrättninars ordnande och förläggande, så att derigeom den brist såväl på utrymme som på tillfälle till gymnastiska öfningar, hvilken nu: förefinnes, skulle kunna afhjelpas. Talaren förordade dess utom en Ombyggnad af gymmnstiska centralinstitutets lokal till likhet med flottans :exercishus å Skeppsholmen, samt meddelade åtskilliga kälkyler 1 afseende på kostnader och sättet för deras bestridande. Talaren vore ingen ultraymnast, men kunde ej anse det likgiltigt hurudana de lokaler voro, ihvilka ungdomens kroppsöfningar bedrefves. Han vore viss på att det från gamle Miller, som nu trädde fram och förtsatte : ?Ja herr furste! Det går aldrig i evighet för sig med sådant bränvin! Det är mera peppar och pottaska, än sprit uti det, och det är en skandal för landet, utom det att det är högst skadligt för invånarne. Vi blifva gyckel och spektakel för alla våra grannar — hela nationen är drifven till det yttersta, och görs det ingenting ordentligt för att ändra detta, så — går det som sme den säger. Det är min mening!4 Fursten sänkte hufvudet, lade armarne i kors, och stod en stund fördjupad i betraktelser öfver det som han hade hört. Det rådde en högtidlig tystnad i salen. På en gång rätade han upp iv och intog sin förra imposanta ställning. an hade fattat ett stort beslut. Herr öfvermunskänk !4 sade han, ty kammarherren hade äfven detta embete omhänder. Ni torde behaga låta Vår liflakej öppna det stora ebenholtsskåpet i Vårt röda kabinett, och derutur taga ut den guldkantada lIvristalllkarafinaen och fvra af de tolf