Aftonbladet – 16 februari 1861, sida 2

lefvande in I öjutningen af den bildade och intelligente mannens. samtal, hans fina drag, hans. af lif. och kraft: blixtrande. öga stod åter för mig och jag tyckte mig redan höra hans,helsning iden gamla, välkända tonen. I .detsamma: jag kom3ut på Vt bnaplafte gr jag en ovanlig förelse och en böljande menniskomassa, som uppfyllde torget : och, de: tillstötande gatornas : Här var någonting ovanligt att se, och nyfiken frågade jag en män, som just stod ledig på torget, hvad :den: hyimlande skaran. och. de högtidliga drägterna på en hvardag hade ått betyda. Det är en begrafning, var det kora svaret. Jag : nalkadas Holmens kyrka, såg en mängd menniskor gå in i kyrkan, och jag beslöt att. söka få veta. hvem dem... mannen eller qvinnan hade varit här i verlden, i hvars död hela Köpenhamn tycktes så lifligt deltaga. Var det kanhända en guldets man; en rikedomens Heros, hvars pengar nu visade honom den sista tjensten att. samla liknöjda vänner och glada arfvingar kring hanskista? Eller var det kanhända en furstlig person, hvilkens höga rang hade tvungit mängden af embetsmän och militärer att. samla sig? Orgeln intonerade just derinne i-kyrkan;jag gick in och — stod just vid det mål, dit jag ämnade mig. Det var på samma gång en .guldets.-man -och-enfurste; som; här emottog sin sista hyllning; men det var Iyrans guld hån hade egt och det var diktens rike, hvari han hade varit furste. I den svarta.-kistanmellan ljusen. deruppe vid; altaret-låg han, som jag sökte, Johan Ludvig Heiberg. Kyrkan var alldeles fullsatt och man såg der icke allenast de högtuppsatta. inom statens, vetenskapens och:konstens tjenstj man såg der icke blott bröst betäckta af. stjernor och hufvuden grånade i studier och andligt arbete, den glade studenten och den flitige .. handtyerkaren, den. -unge arbetaren öch den beräknande borgaren; alla ville. de vittna att de kände och visste uppskatta den: aflidnes .betydelse, och det var ett.stoöri ord;: som -här kunde: medsanning sägas, att af alla dessa många tusen hjertany som i. detta ögonblick klappade inom dessa murar; var der icke ett. enda, som. icke en oång hade blifvit hänfördt och rördt at de: bjerta, hvilket nu var det enda, som stod stilla. i denna församling — af hans, som hvilådei den svarta kistan mellan ljusen I deruppe vid altaret — af-Johan Ludvig Heiberg. Låtom oss.se. oss, om i kyrkän. Der vid kistan står talaren, Sjellands biskop, dr Martensen, den aflidnes. vän, och-säger skalden, medborgaren, vännen det sista afskedsordet. Men låtom -0ss hellre lyssna till det tysta talet, -som idetta ögonblick fördes inom ett och annat bröst. Långt nere i kyrkan sitter en hög man med. stjerna på bröst: och karakteristiska anletsdrag. Han slungade en gång i stridens hetta skarpa pilar möt -den-aflidnes .. bröst, och uppfångade -sjelt mången af denne afskjuten pil i sitt; nren nu är intet qvar af hatet, af striden -— här sänka. sig vapnen till en stilla helsning för honom, som nu är) oändligt-högre än den Högste här— frid hviskas öfver den bortgående motståndarens hvila — vid grafven glömmas alla: strider; isynnerhet. om den återstående ären iman med ettiskaldehjerta och en öppen famn, som den ädle Carsten Håuchs. Ser du: den ridderliga gestalten, som stå derborta vids-pelaren och: tycks. vara er stam; som-står qvar från bättre tider, från poesiens og riddarlifvets dagar — hvilka tankar fylla hans bröst nu, då en efter annan af de stora skaldebröderna gå bort? — I hans hjerta sväller måhända endast till ex. ay sång, han längtar icke bort ändå från ett lif och ett land, som han har älskat och besjängit: i E 4Hinj unge. Folmer Sanger, Han lever dog endnul! An FA a — Oi JSF fr Jr I CN Du ser der Öhristion Winther vid Joh. Ludv. Heibergs begrefning. De sista tonerna flyga från sångarnesläpppar, orgel tystnar och långsamt skrider det oändliga tåget från Bygkan ut under Gud: friahimmel, der den-tleende-solen strör-sitt -2 a o guld öfver den glada och alivarsamme sångarens kista — och Danmarks folk omger sin skald på hans sistå färd — och så sänkes stoftet ned i den möderliga jorden, som han älskade så varmt, den vill med kärlek hålla vakt öfver hans hvila, och med trogna armar omshita det kära barnet. Hvar och en går nu fill sitt — han blir derute på kyrkogården och med honom blir: ett tideihvarf derute :blånd. grafvarne! — ett. tidehvarf, som han skapat, och hvars like Dani mark måhända aldrig mera får skåda: Fo Men han char icke lefvat förgäfves, har är sörjd af ett folk — och egerjorden hans ; stoft och himlen hans ande, så eger folket i hans ve k och historien hans namny och idet namnet blir icke glömdt, så länge ett I danskt ord klingar från danska läppar. i Hahs idag lutade redan mot sinafton, hans arbete var slutadt, och med frid i ihjertat, med tack till: Gud, för det att han I lät skalden få sjunga ut allt hvad han iegde — Jemnade jag kyrkogårdens tvsta I lundar, och två timmar derpå gled jag åter ; på böljorna bort från Danmark. 2. Så var det åtta dagar derefter. Det var i Berlin. En fridfullt leende söngdagsmorgon lockade mig ut att:njuta af den klara. i vackra höstdagen utanför staden, ochredan jinnan sorlet började unter den Linden och Ii Friederichsstrasse gaf jag mig ut på min färd, i det jag beslöt först att uppfylla ett ; pilum desiderium, — att söka en afliden väns i graf, som jag vieste skulle finnas på en af stadens kyrkogårdar, och stället der han hvilade 5 de dödas hem hade 129 genom be