Aftonbladet – 15 februari 1861, sida 3

enskommelse? I grunden torde vi platticke i behöfva den och vi äro förvissade om, att 1 det ögonblick, då det är fråga om den I danska nationalitetens existens, skall brödrai folket i alla fall icke blifva sittande med jarmarne i kors, och deras regering skall då :inse och: känna, att, oafsedt alla allianser, i något måste göras för att komma en sak I till hjelp, hvilken dock, när allt kommer j omkring, är en gemensam sak för hela norI den: proximus ardet Ucalegon.? I Ja, ganska säkert. Den skandinaviska halföns folk skulle icke sitta medhänderna i kors, om Danmark blödde i en, olika strid, och om den dag i läte. sig förutse, då tysk mkräktning af Slesi vig komme att sluta med tyskt herravälde i vid Beltet, då skulle brödrafolkets regering ; också utan tvifvel göra hvad den kunde. Men det är den skilnaden; att en hjelp, som icke förut är betingad genom ett formelt förbund, alltid blifver jemrförelsevis ofullständig, beroende af tusen tillfälliga omständigheter och kanske alldeles maktlös, under det en allians förutsätter en organisk medverkan och på visst sätt är ett svärd, som allaredan är draget och föres af en stark hand, i stället för att det eljest skulle uppsökas. Konung Oscar, som så lifligt intresserade sig för tillvägabringandet af ett nordiskt förbund, var ingen krigareande. Det är derföre äfven ganska visst, att han vid sitt förslag af 1857 ingalunda företrädesvis hade för ögonen sådana krigiska eventualiteter, som kunnat gifva honom tillfälle att fläta segerns lager i sin krona. Han åsyftade något annat. Han ville kunna framvisa för Europa en stor handling: Nordens trenne folk, oaktadt många inre olikheter, oaktadt tvenne särskilda dynastier, förenade icke blott genom vänskap och ömsesidig aktning, utan .enom en akt, som innebure politisk solidaritet, orubblig samverkan och inbördes understöd med afseende på hvarje yttre fara, och sålunda förenade till ett helt med afseende på nationalitet och fosterland samt i förhållande till vår verldsdels öfriga folkoch. statsförbund. När geheimerådet Scheele på sin tid fyllde vissa salonger med sitt hånlöje öfver de ömkliga 16,000 man svenska trupper, som skulle varit utlofvade i den svenska konungens skrifvelse af den 27 April 1857, och när en hög person i samtal med en från konung Oscar utskickad den 29 Maj samma år lät undfalla sig ett liknande yttrande om futtigheten af en sådan hjelpkår gentemot Tysklands 600,000 man?, så är det tillåtet att tro vederbörande hafva från början orätt fattat utgångspunkten för den svenska underhandligen. Det väsentliga i frågan var icke huruvida BSverge på förhand kunde bjuda 16,000 eller 30,000 man, utan det att 6 millioner skandinaver vore eniga om att betrakta ett angrepp på Eidergränsen såsom en casus belli för hela Norden. Den svenska konungens afsigt var hufvudsakligen den att, medan tyska professorer och junkrar vant sig att tala hånligt om det lilla Danmark?, skulle de deremot taga saken något allvarsammare, om de såge att nordens tre folk som en man stode emot dem. Det var måhända hans hemliga tanke — och den var väl icke så oriktig — att allaredan det moraliska intrycket af ett sådant endrägtigt uppträdande från Nordens da skulle utöfva någon verkan på de tyka hofven och afkyla det heta blodet hos mängden af skrikhalsar, måhända äfven vara nog att förebygga ett afgörande med vapen i hand, hvarvid det är ganska säkert att Sverges styrka snarare borde vägas än räknas. I alla fall hade Danmarks sak långt förr blifvit en europeisk fråga, derigenom att den först blifvit en nordisk. Det är detta man i Danmark hittills synes hafva antingen försmått eller förbisett — rutsatt att de -vigtigare betänkligheter?, som ofvan påpekats, icke verkligen varit af den art att de nödvändigt måst öfverväga allt annat. Emellertid hafva allaredan tre år -fruktlöst förlupit och den dag låter sig tänkas, då den sista sibyllinska boken offras åt lågorna?.