Aftonbladet – 15 februari 1861, sida 3

CMA FRIES EDEN Gör SEDER SME SEERLSECR Hig UTI en skandinavisk allians så in petto, att man, om det behöfves, blott behöfver sträcka ut handen efter den, för att utan vidare omständigheter hafva den. Hvad nu den första punkten beträffar, så tror jag att det vore orättvist, för att icke säga förnärmande mot de skandinaviska brödrafolken, om Danmark icke vore öfvertygadt att det på den sidan har en vänstkaplig makt, för hvilken ingenting kan vara mindre likgiltigt än det, att Danmark må kunna stå och segra i en ny strid för sin sjelfständighet och sin goda rätt. Beträffande den andra punkten kan det måhända med skäl sägas, ett det icke är alldeles lämpligt att redan i sakens första stadium begära den högre stämning i SvergeNorge som år 1848, så länge 1848 års stämning ännu icke synes existera i sjelfva Danmark — hvilket för öfrigt ej utesluter sannolikheten af att elementer till .en sådan stämning kunna finnas såväl på ena sidan som på den andra. Jag kommer nu till den tredje punkten, den förmodligen till hands liggande alliansen, och just här är det som det synes mig att hos många herrska vissa föreställningar, hvilka det är af vigt att i tid reda till klarhet, måhända äfven någon okunnighet om de verkliga förhållandena, hvilken det är nyttigt att lemna alldeles derhän. Hvad jag med afseende härå tillåter mig att i det följande framställa i största korthet, bör egentligen blott anses för ett stycke nutidshistoria; kommentarierna deröfver lemnar jag åt läsaren att göra. En allians med Sverge-Norge, hvad vet man om en sådan, och hurudan tänker man. sig den? Medan det måhända gifves några som, dömande blott efter skenet, förmena att, med afseende på ett närmande mellan Danmark och den öfriga skandinaviska norden, slätt intet från svenska regeringens sida under sistförflutna åren blifvit gjordtisådan riktning, att deraf ett önskligt resultat kunnat framgå, fimnes det åter andra, som synas hysa den föreställning om förhållandena 1 våra grannriken, att folkets stämning för Danmark allaredan skulle vara i stånd att i ett visst gifvet ögonblick, när omständig heterna så fordra, kategoriskt tvinga regeringen att låta sin goda vilja taga form af en allians på lif och död och utan något slags vilkor. Båda dessa meningar äro vilsefarande hvar på sitt sätt. Den svenska diplomatien har i den riktning, nvarom här är fråga, intet på sitt samvete; men — det må å andra sidan bemärkas — den har uppställt och vill, om jag ej mycket misstager mig, fortfarande uppställa ett vilkor, som förötrigt på förhand gillas af hela landets opinion och hvars berättigande säkert icke skall förnekas af oväldiga domare. Jag ser mig härvid tvungen att gå något tillbaka i tiden; tillåt mig att börja med något som passerade året 1857. är bekant huruledes kung Oscer vid af vestmakternas krig mot Ryssland ann sig befogad att öppet bryta med den ryssvänliga politik, som han tagit i arf efter sin fader, och att han en vacker dag öfverraskade sina egna länder med den på sin d så mycket omtalade Novembertraktaten. Man bör derjemte ihågkomma, huruledes samme konung sommaren 1856 begagnade Hfället att ganska öppet uttala sig till de då i Stockholm församlade danska studen terna i en riktning af ganska skarpt ut präglad nördisk politik samt lät uudfalla sig ord, som på det hela innehöllo ett ganska tydligt bifall till Plougs varma tal på Upsala högar. Från detta ögonblick hade iden om en förtroligare sammanslutning mellan nordens trenne folk blifvit kung Oscars älsklingstanke, och han var den man, som när han en gång fullt genomtänkt något och fattat silt beslut — något som ofta fordrade äng tid för honom-— var fast i sin töresals att äfven skrida från ord till handling. Att emellan nordens båda konungar herrskade en öfverensstämmelse i denna sak, var man mera än någonsin Derättigad att antaga efter det högst hj-rtliga sätt, hvarpå ronprinsen Carl, vid sitt besök samma höst i Köpenhamn, blef emottagen af Danmarks konung — man erinre sig bland annat konung Fredriks skål för sin gäst vid den stora festmåltiden på Ohristiansborgs slott: Gud har sändt honom hit ned 0. s. v. Visserligen var det ingen hemlighet, att på amhållets höjder i Danmark tvenne olika ömdrag gingo i hvarandra motsatt riktning, och att konung Oscars skandinavism allaredan väckt någon oro, ja till och med ogillande i kretsar, der utrikesministern Scheeles inflytande gjorde sig mera obetingadt gällande; men följden häraf var blott den, att svenska konungen såg sig tvungen att tills vidare gå utom de diplomatiska vägarne och underhandla omedelbart medkonung Fredrik VII sjelf angående hvad som möjligen kunde göras för åvägabringandet af en gemensam nordisk politik i de tre rikenas gemensamma intresse. Medan ministern Scheele funderade på medelatt kompromettera den svenske monarken och slutligen utsände sitt beryktade circulär af den 20 Febr. 1857 (besvarad af konung Oscar genom den diplomatiska noten den 4 April, en not helt och hållet ensam i sitt slag), satte den svenske konungen sig i direkt brefvexling med den danske och inledde frågan om en allians (skrifvelsen af den 1 Mars) utanatt låta sg störas af hans danska majestäts utrikesministers väldiga angrepp. Efter att å nämnda skrifvelse hafva fält ett mycket tillfredställande privat svar, med framställd önskan att få erfara de närmare bestämmelserna med afseende på huru konung Oscar tänkte sig, att alliansen skulle ordnas i dess skilda punkter; formulerade den svenske konungen ändtligen (skritvelsen af27 Mars) detta huru i särskilda paragrafer och framställde de vilkor, under hvilka Sverge skulle