Aftonbladet – 14 februari 1861, sida 2

Do frivilliga skarpskyttekårernas ställning till statsmakterna. (Ur Göteborgsposten.) Denna dagens fråga är en vigtig fråga. Den är icke blott en fråga för Göteborgs frivilliga skarpskyttekår,som nu håller på att diskutera ett förslag till definitivt reglemente för sig; den är en fråga för hela landet, som redan nästan öfverallt är betäckt med likadana kårer, hvilka antingen redan äro färdigbildade eller hålla på att bilda sig, och för hvilka alla samma diskussion med det första skall förestå. Men det är icke blott genom denna sin betydelses ut: sträckning i rummet som den är vigtig; dess betydelse har äfven en utsträckning framåt i tiden. Den gäller nemligen icke blott skarpskyttekårsinstitutionens nuvarande ställning, den gäller äfven denna uppväxande institutions hela framtid, eller åtminstone en lång tidrymd af dess framtid. Frågan gäller icke blott att utplantera den nyss uppvuxna telningen i ett läge så att den står väl för ögonblicket, utan den gäller äfvenatt förskaffa den ett sådant läge, att den kan växa upp och utveckla sig till ett stort och kraf: tigt träd. Vi anse oss derföre icke behöfva göra någon ursäkt för alt vi nu åter upptaga densamma. Frågan om de frivilliga skarpskyttekårernas ställning till statsmakterna Och inom staten, innebär tvenne skilda frågor. Den ena är den: Hvilken ställning få och hafva de rätt att intaga, eller kanske rättare, hvilken ställning hafva de icke rätt att intaga? Svaret på denna fråga beror af våra lagar. Den andra är den: Hvilken af de ställningar de ha rätt att intaga, böra de besluta sig alt intaga? Svaret på denna fråga beror på, genom hvilken de bäst uppfylla och uppnå sitt mål. afseende å den första af dessa frågor. har man på visst håll åberopat sig regeringsformens 14:de , att konungen ensamt ger befälet öfver statens krigsmakt till lands och sjös, samt deraf velat härleda, att kårerna ovilkorligen enligt läg böra stå under K. M:ts kommando. Äfven om man håller sig till den allra mest bokstafliga mening af denna , kan man dock ej draga någon sådan följd derur. Ty statens krigsmakt kan aldrig betyda något annat, än len krigsmakt, som genom statsauktoriteernas beslu. blifvit uppställt, vare sig geom mr a eller derigenom att de ålagt en del medborgare förpligtelsen att göra srigstjenst. Vore detta icke fallet, utan ville man ge dessa ord den betydelse, som nnebäres i ofvan anförda åsigt, så skulle oljden ovilkorligen vara den, att hvarje nan inom Sverges rike, som eger och bru