Aftonbladet – 14 februari 1861, sida 2

Får bränvinsbränning idkas å landshöfdings egendom? Det har blifvit bekant, å ena sidan, att bränvinsbränning egt rum å två i tjenst varande landshöfdingars, grefvarne Sparres och Lagerbjelkes egendomar, å andra sidan, att K. M:t redan år 1858 genom meddelad resolution förklarat bränvinsbränning ej kunna idkas å eh egendom, i hvilken en landshöfding var meddelegare. Detta K. M:ts beslut måtte antingen icke varit allmännare kändt, eller ock måtte man ha ansett det: samma icke vara tillämpligt på de fall der den till bränvinsbränning sjelf oberättigade egaren öfverlåtit egendomen till en arrendator. En sådan åsigt strider naturligtvis mot den i allmänhet godkända regeln, att man ej kan på någon annan ölverlåta en rättighet, den man icke sjelf eger, men vi erfara likväl ännu ett tredje exempel på, att bränvinsbränning egt räm å landshöfdings egendom. För egendomen Lina, belägen i Westertelje socken af Stockholms län, uppgafs vid 1860 års mantalsskrifning, förrättad den 30 November 19859, ,landshöfdingen Gilles Bildt såsom egare. ÅA samma egendom idkades bränvinsbränning åf arrendatorn P. Tunell, sednast från den 15 Febr. till den (5 Mars1860.Vi känna med afseende härpå ingen annan närmare omständighet, än att då Tunell till landshöfdingeembetet ingaf ansökning att under höstterminen 1859 tillverka bränvin, tillåtelsen dertill beviljades honom, icke. på grund af: jordbesittning, utan i egenskap af fabrikant: Man skall utan tvifvel finna det nödvändigt att oförtöfvadt få i laga ordning afgjordt hvilkendera uppfattningen af bränvinstillverkningsförordningens här ifrågavarande föreskrift är den rätta, antingen den som följts af landshöfdingeembetena i Stockholms och Upsala län eller den af justitiekanslern uttryckta.