Aftonbladet – 13 februari 1861, sida 3

Ytterligare om eldning i kakelugnar. Till redaktionen af Aftonbladet. En insändare i Aftonbladet, som för ett par år sedan tillrådde att medelst vedens läggande i kakelugnar påskynda förbränningen, har, efter den af mig insända annonsen om nödvändigheten af en långsam förbränning såsom enda medlet för vinnandet af den största möjliga bränslebesparing, i en lång artikel sökt göra denna i sig sjelf högst enkla sak, till någonting mycket konstigt, och som endast en läkare kan bedöma. Efter att kallat det af mig angifna sättet för en kolningsprocess, som nödvändigt måste medföra os, äfven om vi icke kunna förnimma det med våra sinnen, föreslår han att fördröja förbränningen medelst spjellets stängande till någon del under det att luckorna förblifna öppna och att hellre frysa än att gå ifrån det gamla goda eldningssättet; jag säger det gamla goda, ty att med bi behållandet af öppna luckor medelst spjellets tillskjutande förminska draget i de kakelugnar som deraf hafva ett öfver måttan starkt, är hvarken nytt eller tillfyllestgörande, och det är oanvändbart i alla eldstäder som hafva benägenheten att röka in. Om eldning med slutna luckor är en kolningsprocess kunna vi äfven hvarhelst ett stycke trä brinner kalla det en kolningsprocess, emedan de inre delarne af ett vedträ kolas under det dess yta brinner, och vi böra således nämna det med hvad det verkligen är: en långsam förbränning. Nödvändigheten att låta brasan till hälften nedbrinna innan man förminskar draget är icke nöjaktigt bevisadt och kan på sin höjd behöfva iakttagas vid första uppeldningen af en helt och hållet utkyld kakelugn; i motsatt fall är det en betydlig värmeförlust; att de vattenångor som utjegas från veden skulle qvarhållas af teglet vare sig detta är nybrändt eller utbrändt, gränsar till det fabulösa, alldenstund temperaturen, innan eldningen slutar, uppgår till några hundra grader och intet hinder för deras utströmmande genom skorstenen förefinnes. Detta är också genom upprepade försök tillfyllest ådagalagdt, och man kan icke gerna antaga attflera personer som gjort försök och fortfara med detta eldningssätt sakna känsliga luktorganer elleräro så betagna af det nyttiga deri att de blifvit känslolösa mot kol-os. Att kakelugnarne skulle lida deraf är äfven ofullkomligt bevisadt; det tyckes att der uppvärmningen sker långsamt, skulle murningen skadas mindre än då den sker hastigt såsom vid vanlig eldning, hvilket allt tiden skall utvisa. Hvad det från en brinnande brasa utstrålande värmet beträffar känna de flesta personer, som något egnadt sin tanke åt detta håll att det i anseende till luftens oförmåga att leda värmet kan anses nästan för noll under det att vid eldning med slutna luckor luften genom beröring med dessa uppvärmes långt fortare och bättre. Återstår luftvezlingen; vid eldning med öppna luckor sker förbränningen jemförelsevis ganska fort hvarunder en större luftmassa genomströmmar skorstenen och efter cirka 17, timma är hela operationen slut; vid det af mig angifna sättet, med slutna luckor och med mera slutet spjell, varar förbränningen cirka 3:ne timmar, hvarefter elden uppröres och spjellet lämnas fullkomligt öppet till dess kolen nedbrunnit, under hyvilken tid (cirka , timme) mycket luft utgår ur rummet. Genom att efter upprörningen af den utbrända brasan, återigen stänga luckorna och spjellet till samma grad som under eldningen kan man utan märkbar värmeförlust lemna kakelugnen ytterligare ett par timmar; det är temligen påtagligt att det qvantum Iuft som på detta sätt under Å å 5 timmar intränger genom luckornas fogar fullkomligt motsvarar hvad som vid vanlig eldning utgår genom en kakelugn, och man har då fördelen att det varar längre och icke åstadkommer så starkt drag genom fönster och dörrar, utom det att skötseln är ojemförligt lättare och på intet sätt eldfarlig. De, som vid försökens anställande misslyckats, hafva troligen haft för brått med spjellets skjutning och öfver hufvud icke noggrannt iåkttagit föreskriften. Stockholm den 11 Februari 1861. A. T. Sjöberg.