Aftonbladet – 12 februari 1861, sida 2

trasiga kappor eller rättare skynken. Vid första påseendet tycktes denna gatpolichinell vara en af dessa vanliga konstmakare, som man likgiltigt går förbi, men gaf man nogare akt på honom så blef man ovilkorligt stående. Det var också icke endast den råa hopen som flockade sig omkring honom, det var icke endast främlingen, för hvilken hvarje småsak har något nytt, som stannade här; bland den ständigt vexlande gatpubliken syntes en mängd konstnärer och artister, hvilka dagligen infunno äg som om åsynen af denna gat-aktör varit dem ett intressant studium. Han uppträdde vanligen i den allmänna polichinelldrägten, hvita benkläder och hvit tröja med långa slängande ärmar, fullsatt af röda tyghjertan och kantad med fransar. Bältet var af hår. Frånden långa, bara halsen föll en utuddad skjortkrage ned öfver bröst och skuldror, hans höga, hvita panna och hans kolsvarta hår doldes till en del afden ar filtmössan med sin röda tofs i den långa, hängande top ändan. Tre fjerdedelar af hans ansigte doldes bakom den svarta halfmasken, med den krokiga, hvassa fögelnäbben på. Artisterna kallade honom den döende polichinellen på Piazza Navona, och gingo dit förnämligast för att se hans dödsscener, travesteringar af Don Juan eller doktor Faust, 0. 8. V., hvarmed han vanligen afslöt sina föreställningar. I dessa ofta blott mimiska monologer, i hvilka han afkastade masken, förstod han att med förvillande naturlighet och sanning återgifva en verkligt döendes minspel och rörelser, och mången konstnör hade i sina kompositioner begagnat hans ansigtsuttryck och attityder. färaia Han var mest utmärkt såsom mimiker, hvarföre han ofta svärtade sitt ansigte utan