Aftonbladet – 8 februari 1861, sida 3

år i jordens sköte, men än i dag lefver ha i folkets tacksamma sinne.? Bref från Rom. j De främmande diplomaternas besök i Gaötc Kunglig gästfrihet af ovälkommen ar Förevändningar för att undgå densamm: — Påfvens NG och sinnelag. — De monstrationer på offentliga ställen i Rom. I En körrespondent från Rom lemnar i Time följande pikantå meddelanden i ett bref da I teradt den 22 Januari: Å 1 Den diplomatiska konferensen i Gaöta ä slut, och en del af dess medlemmar ha återvändt till Rom. Andra stanna qva hos konungen och äro troligen för närva rande inhystia i kasematterna, der de lyssn till musiken af bombarderingen, som skull i börja den 20 Januari sannolikt både til lands och sjös, ty enligt de underrättelser söm ingingo till Rom nämnda dag, hade 1 sardinska örlogsfartyg begifvit sig till Gaöta Pilgrimsfärden till Gaöta har sin egen hi storia, och ehuru ,den icke gjort någon sto rubbning i händelsernas gång eller haft nå got vigligare resultat än att döma någr: hedervärda gentlemen till obehagliga bostä der, förtjenar den dock sitt eget kapitel. Gaöta hölls, såsom det vill synas, en råd plägning, och diplomaterna uppmanade ko nungen att hålla ut, ett beslut, som han tyckes varit nära att fatta eller verkliger fattat. Naturligtvis stadgades hans beslu af den diplomatiska konklavens visa råd. och konungen förklarade sig vilja göra mot stånd. Sedån ministrarne uträttat sitt ärende, gingo de åter ombord i afsigt att återvända till Terracina. Men innan ankaret hänn lyftas, ankom ett cirkulär till dem från konung Frans, hvari han förklarade, att som han beslutit att uthärda belägringen, kände han sig i stort behof af deras moraliska stöd och bistånd och bad att de skulle stanna gvar hos honom. Om en aj Menabreas bomber slagit ner midt ibland dem, skulle den svårligen ha gjort större Send än detta cirkulär gjorde. Ehuru obarmhertig inbjudningen än var, fordrade den dock ett svar, och de inbjudna rådslogo huruvida detta skulle bli jakande eller nekande. Hvad som gjorde saken dubbelt qvistig var det faktum, att ingen hade tvungit dessa utländska herrar att begifya sig ull Gaeta;.de hade ej gjort det på grund af sina regcringars instruktioner, och nägra f dem hade i sjelfva yerket varit emot utfärden och blott gifvit efter för majoritetens enträgenhet, samt isynnerhet, uppgifves det, för den åflige nuntiens önskningar och böner; ty han åstås ha fått snubbor af sitt hof för det han någonsin lemnade Gaöta och var derföre angelägen alt godtgöra sitt fel. En ganska Tiflig debatt uppstod, och nuntien undgick ej förebråelser af några bland sina folleger derföre att Han varit förnämsta driffjedern till denna pilgrimsfärd sämt således egentliga Orsaken till den obehagliga klämma, hvari de nu befunno sig. Det visade sig snart att man. ej. kunde bli ense. Det är alldeles förvånande, huru många goda skäl somliga. hade att anföra för sin återfärd till Rom, och huru tydligt de gjorde det att det var omöjligt för dem att stanna qvar i Gaöta. En stor nordlig maktsminister ansåg det oförenligt med sin kejserlige berres: värdighetvatthans Tepresentant stannade på en sådan plats som Gaöta. Obarge draffairesen hos en annan afrde fem stormakterna -skulle ha stänmnat; öm-hancvarit minister; men han var blott sekreterareoch såledesen för obetydlig persony oci dessutom hade han inga instruktioner.Såknaden af instruktioner var notorligtvis en förevändning, som stod alla till buds. Ministern hos en liten konung i södern skulle. helt visst cha stannat qvar, men han: var ackrediterad hos påfven såväl som hos konungen af Neapel, och påfven kunde ej umbära honom. Häremot var ingenting att invända; ingen kunde tilltro sig attafgöra huru pass mycket hans närvaro i Rom;ansågs nödvändig för hans helighet, En något åldrig minister, äfven ackrediterad i Rom, hade enubg hustru, som aldrig skullestillåta att han någon längre tid vore borta; och representanten för en annan liten makt måste återvända till den eviga staden, emedan han: lemnat: sitt depech-schatull öppet och glömt ge sin kusk förhållningsorder. Goda; ypperliga skäl allesamnians utan tvifvel; men så: föreföllo de likväl ej det österrikiska sändebudet; som berättas ha karakteriserat deras undanflykter i temligen skarpa ordalag. Den ledsammaste sällningen var den påflige nuntiens, ty han fann sig fångad i en snara — fästad vid den stång han sjelf satt upp. Den högvördige centlemannen, rädd likasom många af hans klass, hade vårit angelägen att 1å aflägga ett flyktigt besök i Gaöta under vapenhvilan, men han anade ej att man skulle bedja honom stanna qvar der under bombarderingen. Det var en högst obehaglig belägenhet, men det fanns ingen möjlighet att slippa undan. Han hade varit första upphofvet till expeditionen och hade redan fått uppbära förebråelser, för det han haft alltför brådt attlemna sin post; konungen önskade att han skulle stanna