Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 2

Ytterligare om bränvinsbränning å landshöfdingegods. Ännu en casus, likartad med den, hvilken genom justitiekanslerns embets-skrifvelser till konungens befallningshafvande i Upsala Ja, det må Gud bäst veta, sade Beatrix, skrattande och steg upp, och nu såg man på klockan, och nu befanns det ati hvar och en dröjt för länge, Ernst gick sist i dörren, och sade då med en blick, som Adelgunda och Freya och I hulden och 1 som älsken väl förstodo, OO! när bare den tiden kommer, då de andra gå och jag — öfversäll — får stanna qvar. Adelgunda sade intet, men, det der sistnämda sällskapet, ingen nämnd och ingen glömd, de visste kanske hvad hon tänkte. och förstodo den höga rodnad som Ernst ord och handtryckning lemnade på hennes kinder. När Ernst hemkom var klockan redar slagen två, det timslag utöfver hvilket den gamle lagmannen aldrig brukade fördröj: sin middagsmåltid en sekund, men nu gick han omkring det lilla bordet, dukadt fö: två personer, tuggade på en hård brödbi: och tittade ut genom fönstret, och då Erns med snabba steg klockan half tre kom trap pan uppför och genast inträdde i den lill: matsalen, sade gubben: Bra att jag dröjde! Jag kände på mig att du skulle ömma, fast käderleken, der skalken, ändå skulle hålla dig qvar någor liten minut öfver mattimman, men nu har du sprungit andan ur dig, sätt dig nu och låt oss äta, jag har sedan något jag vil! tala med dig om. Och man åt fort och under rätt munter samspråk, hvarefter gubben tog sin pipe, stoppade den, tände den och började gå af och an på golfvet, sägande. tJo! jag g r här och förundrar mig öf. ver den lyckostjerna som måste uppgått för dig allt sedan din resa till Jönköping; ty sedan har du ju varit alldeles som en annan menniska. u reste bort som en a! dessa vanliga och tallösa dårar, som löpa här på gatorna och som sannerligen lefva för att göra mera ondt än godt, tanklöss, lättsinniga, fåfänga, sysslolösa bänglar, 801. bara veta att ödagpeningar och tid, men, ej