Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 2

dent till Göteborgs-Posten den 28 Januari: Hit har influtit en namnbräda efter ett fartyg, på hvilken i förgylda bokstäfver lases India. Hamnen är och har hela vintern varit fri från is; till sjös observeras obetydligt drifis. Sedan äfven Posttidningen i förgår gjort anmärkningar vid riksgäldskontorets nyaste låneoperationer, så hafva fullmäktige uti gårdagens Posttidning sökt genmäla dessa anmärkningar; och då ett par af dem äro desamma som vi framställt, anse vi oss böra meddela hvad fullmäktige derom anfört. I afseende på fullmäktiges underlåtenhet att tillkännagifva huru de beräknat kostnaden för 1860 års jernvägslån, heter det, att då lån upptages genom ihfordrande af anbud från hvem som vill bjuda, skulle det vara en högst egen åtgärd att tillika säga: för mindre än så och så mycket fär ni ej lånet. Ett minimum vore nära nog ock ett bestämmande af maximum. Rikets ständers föreskrift härom innefattar för öfrigt tydligen endast en instruktion för fullmäktige. Detta är med förlof skäligen enfaldigt. Hvad vill det säga att ett minimum tillika skulle vara ett maximum? Ha fullmäktige intet begrepp om den fria täflan, och veta de icke huru det går till i verkligheten? Huru ofta anställes icke auktioner, der anbud ej få göras under ett visst minimum. Ske anbud till det minimum eller derutöfver,så måste ju de täflande underbjuda hvarandra. Om nu fullmäktige utsatt kostnaden för jernvägslånet, så hade, om flera anbud skett, det ena långifvaren måst underbjuda. Detta är klart som dagen. Att rikets ständers ifrågavarande föreskrift är att betrakta såsom en instruktion för fullmäktige är sannt, men en instruktion i den mening att fullmäktige borde uträkna kostnaden för jernvägslånet och kungöra den procent, hvarunder inga anbud å det inhemska lånet kunde mottagas. Det måste medgifvas, att det var i högsta grad olämpligt att icke ständerna sjelfva utsatte den kapitalrabatt, som vid upptagandet af det inhemska lånet finge medgifvas. Men det var olämpligt derföre, att man inom fullmäktige kunde förutse ändlösa stridigheter om kostnaden för jernvägslånet. Ingen. föreställde sig att fullmäktige skulle lemna åt långifvarne att, utan nödiga materialer, verkställa berörda uträkning. Lika med Posttidningen befara vi, att hela låneoperationen derigenom bortkrånglas. Beträffande anmärkningen att tiden för lånets inbetalning blifvit utsatt till 1862 års slut, ehuru rikets ständer stadgat att upplåningen kunde ske under åren 1861—1863, yttra fullmäktige, att stadgandet härom ej innefattar att lånets upptagande skulle utsträckas till och med år 1863, utan blött att upplåningen under åren 1861—1863 ej finge uppgå till högre belopp än tre millioner rdr, samt att detta innehåller en föreskrift ensamt för fullmäktige, behöflig i flera fall, som nu ej kunna beräknas eller förutses, såsom om lån för närvarande skulle kontraheras allenast för en del af summan, om sådant lån skall upptagas på annat sätt än genom kontrakt o. s. v. För fullmäktige var det nödvändigt att hafva någon tid öfrig efter den i kontrakt utsatta för ytterligare underbandlingar i fall af behof, för en kontrahent åter var tiden af vid pass 15, år fullt tillräcklig, enär väl ingen under närvarande tidpunkt af politisk jäsning och i följd deraf oro i penningemarknaden kunde vilja ikläda sig förbindelser af denna art för en alltför långt utsträckt tiderymd. Denna förklaring utgör ett nytt prof på den dåliga advokatyr som fullmäktige i riksgäldskontoret på sednare tider begagnat för att försvara sina godtyckliga åtgärder. Det är, såsom Posttidningen anmärker, alldeles oförklarligt huru en utsträckning af låneterminen till 1863 års slut skulle i ringaste mån hindrat spekulanterna attinskränka sina anbud till endast 1861 eller låta dem omfatta de två första eller alla tre åren. Fullmäktiges genmäle är hållet i samma öfversittareton, hvilken utmärkt så mycket annat som på sednare tiden utgått från fullmäktige. Vi ha hört sägas att äfven refrringen nyligen på en till fullmäktige afåten skrifvelse fått ett snäsigt svar. Huru fullmäktige besvaratrikets ständers revisorers, för att icke tala om tidningarnes anmärkningar, vet hvar och en. Månne det icke vore skäl att för framtiden något mildra den vresiga tonen?