Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 1

egen fason och sade, tvärtemot allt bondfolk: tMjukaste tjenare! — då en af allmogen vanligtvis aldrig helsar med annat än: Guds frid!4 eller Gud bevare fröken! eller rätt och slätt Gödda!Jag frågade honom hvad han behagade, och han sade då att han åkt hit för att få se mig, som han hört vara en sådan förfasligt grann fröken, och så för att få se trädgården och oranserietX, der det skulle vara så mycket med båd engelska och ostindiska blomster, och så för han ville be mig göra sig e vänskapstjenst. Jag, som trodde att han ville ha några frön eller någon växt ur trädgården, efter han der uppsökt mig, blet helt förvånad, när han slutligen efter ett ofantligt krusande och komplimenterande samt ett häftigt skrapande. med foten kom fram med att han hört att jag nyss fått en så obegripligt grann ridsadel från England, som han nu ville låna för att låta en sadelmakare i Hjo göra maken dertill åt honom sjelf. Jag blef verkligen litet flat och litet småförtretad öfver denna ohemula begäran; ty jag hade verkligen fått en sådan tillika med en fruntimmerssadel helt nyss från London, och båda voro knappt begagnade. En medelväg hittade jag snart på, och utan att afslå hans begäran, fick dock ej min nya sadel. år iek således upp med honom ochi sade till den stallbetjenten som har alla sadlar om hand, samt ridhästar, sadling etc., att gifva honom en af de engelska sadlarne som var qvar efter pappa, soni varit kavallerichet och således haft en mängd sådana. Betjenten puttrade nog ändå öfver att Skärfulla-Jan skulle hafva någon af Svåra sadlar, t betjenten, som jag låtit lära att rida, oc som kanske är litet högfärdig häröfver, på siod att bon-dandyn ej ens kunde sitta på en häst, än mindre rida, och att när han steg upp på den ena, föll han utaf på den andra sidan. Emellertid hade jag fått se herr Skärfulla-Jan, som bland annat tog sig det orådet att bjuda mig snus, och närhan