Aftonbladet – 7 februari 1861, sida 1

icke hafva andra eller åtminstone större dyrkan än sig sjelfva.? z J0, jo, det kunde nog så hända?, sade generalskan, och jag tackar rätt mycket för enna lilla skizz af petit maitre, hvilken fullkomligen passar in med hvad jag hört om dem, när jag rätt tänker på saken; de voro verkligen — såsom mamsell Beatrix — säger — någon sort missfosterblomster endast på aristokratiens stora träd, då dandyismen åter sträcker sig till alla stånd, ty jag har selt dandy-prester, dandy bokhållare, ja, dandy-betjenter till och med. cOch jag har sett, sade Adelgunda, det besynnerligaste af allt, som är bond-dandy, ett bondlejon. Har du äfven sådana på ditt stora gods dernere i den der guldkroken, der allt är så herrligt?4 frågade generalskan G. Nej, gudskelof!4 sade Atclgunda, sådant otyg har jag visst icke, och när de finnas så äro de merändels söner af rika bönder och, likt andra rika mäns barn, uppa fostrade i lättja och sysslolöshet, sjelfsvåld och öfvermod, och göra intet annat än drifva omkring, jaga, äta, sofva och besöka alla marknader, auktioner och andra folksamlingar. En sådan var just hos mig några dagar före min afresa. Jag stod långt borta i trädgården vid vinkasten och dritbänkarna, då jag får se någonting så be synnerligt komma den långa gången nedför. Han hade frack, men af den allraroligaste snitt, och hatten satt eller låg baklänges på ett hår, som stod i besynnerliga former omkring ansigtet. Hans gång var så tillgjord och ber det allt mer och mer ju närmare han kom. Jag, som icke kände denna be-: synnerliga figur, vände mig till folket, som arbetade i trädgården, och jag fick nu veta att den kommande var en allmänt omtalad bond-dandy, till den grad högfärdig och öfversitlare, att han trodde sig lika god med hvem som helst. Emellertid hade han kommit mig helt nära, då han aftog hatten, skrapade och bockade sig på en alldeles