Aftonbladet – 6 februari 1861, sida 3

DISKOPpEN at nnNodez Dlygdes ICKE all IOrebrå presten i detta distrikt, att man dref slafhandel med de ungas samveten, samt att det icke vore otänkbart, att allehanda förförelsemedel användes, der maktspråk slog felt. Med mycken värdighet hafva Meyer och Ballette vederlaggt dessa lumpna beskyllningar samt i lugna ordalag visat huru alla deras inrättningar blifvit åvägabragta gerom frivilliga understöd, och frivilligt besökas och begagnas, samt att öfverheten icke har det ad att göra med dem utom den nöd: vändiga, lagliga uppsigten. All stund det tinnös menniskor, som hafva sin glädje uti att underblåsa tvedrägtens glöd, så vilja vi arbeta för fredens, samdrägtens och kärlekens. Forskaren, som genomsöker ruinerna efter ett förstördt slott, skyr ingen möda.. Hvarje sten han finner är dyrbar i hans ögon. Hvad ville hon icke gifva för att kunna uppresa det hela igen? De stenar, som vi söka, äro vilsekomna, förlorade själar, skulle vi då vara mindre ifriga alt samla det förspilda, skulle vi glädja oss mindre, då vi kunna finna dem och upprätta en lefvande Guds kyrka. Det är allt SS I tid lättare att få penningar till ett. eller annat menniskoälskande företag än att få personlig medverkan, och likväl är den sednare vigtigare än den förra. Det här omtalade räddningsverket har dock vunnit många medarbetare; den oskattbaraste bland dessa var madame Emelie Mallet, hvars minne är fast inflätadt i S:t Marcels historia. Det var nemligen för många är sedan, som en ung man kom från Tyskland . med sitt knyte på ryggen till Paris, för att söka förvärfva sitt Tröd; han nedsatte sig uti S:t Marcel. Mannen hette Oberkampf. Han hade ett ljust förstånd, en vag stor anspråkslöshet och en innerlig kärlek till allt godt. Här gjorde han sina första försök med en industri (kattunstryckeri), som sedan icke allenast inbragte honom enorma rikedomar, utan som öfven utöfvat ett välgörande inflytande inom en vidsträckt krets inom och utom Frankrike. Dottern, som blef gift med en ansedd bankir, Mallet, hade af fadern ärft utmärkta själsgåfvor, menniskokärlek och en rastlös verksamhetsdrift, jemte den oerhörda förmögenheten. I en ställning, som erbjöd alla jordelifvets fröjder, ungdom, skönhet, rikedom och inbördes tillgifvenhet inom familjen, kunde fru Mallet lätt hafva fallit för de frestelser, som dylika lyckans gåfvor medföra, men just genom dem blef hon räddad. Mången blfver omvänd genom de lidanden man får genomgå, hon blef det ;enom det öfvermått af lycka hon fick njuta. ennes hjerta rördes vid åsynen af allt det goda som tillfallit henne och i sin frälsares nåd sökte hon den skatt, som alla hennes rikedomar icke kunde gifva henne. Från denna stund lefde hon blott för sin Herras tjenst. Det första fru Mallet företog sig och som sföndint blef hennes hjerta kärast, var inrättandet af asyler för små barn. Ingen har bidragit mera än hon härtill, ingen vårdat de små med moderligare omsorg, Då koleran år 1832 första gången visade sig i Paris, förvandlade fru Mallet ett rymligt hus till hospital, der hon sjelf gjorde tjenst som sjukvekterekar utan att låta afskräcka sig af verkliga eller inbillade faror. Revolutionen 1848 grep henne djupt; hon såg i densamma en ny Ler att ännu mer hängifva sig åt det kall hon ansåg för sitt lifs uppgilt. Hon uppsökte det värsta qvarteret, förstaden.S:t Moreck der den uslaste befolkningen bodde; här hade hon en gammal kärleksskuld att betala. Här skapade hon en, två, tre småbarnsskolor på aflägsna platser; bland: dessa små unde hon det borgerliga krigets tummel. På krigets följde kolerans fasor, på de blodiga junidagarna vöden 1849; dessa nya hemsökelser voro I orsaker till välgörenhet för fru Mallet. on tog sig an de värnlösa som en moder; utom sina asyler inrättade ton hem för barn, hvilkas fäder fallit i gatustriden, gaf mat åt hundradetals om dagen och öfvergaf dem icke förr än hon med trygghet visste dem under myndigheternas vård. Derigenom kom hon i beröring med de barmbertighetsverk, som förut voro gjorda i S:t Marcel, och blef från den stunden den trognaste medarbetarinna, den outtröttligaste välgörarinna och den förståndigaste styrande der. Särdeles lade hön sig vinn om flickors uppfostran och lärarinnors bildande, men, medan hon hade omsorg härom, deltog hon kraftigt i ET Pope och planers utstakande, vakade öfver dessas utförende, förstod att vid första ögonkastet undanrödja bindren, och gaf af egna medel, om penningar fattades, med makalög själsstorhet och anspråkslöshet. Det är knappast någon af dessa anstalter som icke på ett eller annat sätt åtnjutit välsignelsen af hennes gifmildhet. Men hon närde ännu större planer. Hon ämnade stifta en tröstens boning (maison de secours), der allt hvad menniskokärlek kan bercda en sjuk i lindring skulle anskaffas, då en annan verksamhet kallade henne. Hennes man angreps af en svår och långvarig sjukdom, och då hon såg honom lidande slösade hon all sin omsorg på honom. Ingen annan än hon fick vårda honom. Sålunda tillbringade hon två år, ett från den yttre verlden fullkomligt afindradt lif, och uppgaf för närmare ligande pligter den henne eljest så kära verksamheten utåt: Eburu hon jöt af god a tinkte hon mycket på döden; mognad i stillhet, afsomnade hon d. 14 Sept. 1856. Hennes familj glömmer icke fältet för hennes verksamhet. Straxt efter hennes död skickade den 15,000 francs till Meycr med löfte om videre understöd. 1860 restes en en kel minnessten öfver henne på skolgården S:t Marcel med inskrift: CHvad I hafven