Aftonbladet – 6 februari 1861, sida 3

höfva. liknande hjelp, sträckor långt utåt Puteaux (den enda punkt som efter 1860 års indelnipg ännu ligger utanför Paris): men huru gerna man än ville, har man ännu icke mäktat bereda denna del af den omätliga staden tillgång till de evangeliska hjelpmedel, hvaraf äfven den är i högsta behof. Frukten af det hittills gjorda kan mar dock få någon föreställning om af årsberättelserna, ft. ex. den för 1857, der det bland annat heter: kyrkorna och bönsalarne blifva af många tyskar betraktade såsom en kär tillflyktort, och mången, somi sin hembygd högst sällan besökte kyrkan, ehuru bochule tätt invid den, är här — vägen må vare aldrig så lång — en flitig KORET mången som hemma med flit undvek ordets tjenare, uppsöker dem här med mycken till: gifvenhet, och vi hoppas att denna vanr måtte följa dem hem, om de återvända; om några veta och tro vi det bestämdt. Denn: erfarenhet har städse varit vår tröst, då modet någon gång svikit oss, och sålunda har Gud välsignat våra bemödanden utöfver all vår förtjenst. Detta är dem en ersättning för det myckna arbete som synes förspildt. Vi förbigå alla de lokaler, som äro hyrde här och der öfver hela Paris, till liknande menniskovänliga ändamål. Det är endast en gren af deras verksamhet, på hvilken vi ytterligare vilja fästa våra läsares uppmärk samhet. Årligen sjukna många af det till Paris ankommande främmande arbetsfolkei och måste då inkastas på hospitalerna. Man kan lätt tänka sig det öfvergifna och sorgliga i deras belägenhet, fjerran från sh hemort, från alla anhöriga och vänner, oci barmhertighetssystrarne, som vårda dem pi hospitalerna, hafva alltid, jemte sina omsor ger för deras kropp, den synnerliga omsor gen att vinna så många som möjligt för de katholska lären. Häri ligger nu en dubbei fara för en sådan stackars sjuk, och känsla af hans öfvergifvenhet drifver honom ofta i proselytmakarnes klor såsom ett sista räddningsmedel. Men hospitalerna hafva äfven blifvit ihåg komna af den evangeliska missionen i Paris Lidande bröder uppsökas äfven der oc! månget kärlekens ord har der fallit i en 8 sorg och plågor uppmjukad själs lösa jord. Mången, som förut icke vetat af någon tröstens och barmhertighetens Gud, har de: funnit frid och med förtröstan ingått i evig heten. Det är oskså en glädje för evangeliska arbetares anhöriga i hemmet, att vet: det deras käraste icke-tigga på hospitalern: och dö, utan,att religionens tröst blifvit den erbjuden af protestantiska bröder, Mer utan tvifvel fråga våra läsare hurn det är möjligt att så mycket kunnat uträttas oci hvilka medel som varit tillgängliga för et: sådant verk. Vi svara att Meyer och Bal lette, jemte med dem samverkande män ocl qvinnor, äro till ovanlig grad i besittning a ett kapital, som aldrig kan uttömmas — nemligen en osläcklig menniskokärlek, praktisl blick och en märkvärdig förmåga att ordn: och kalkylera. Huru olika: än, detta omfattande arbete: ledare. äro till. karakteren, verka de doc med oupplöslig vänskap för samma mål. De började med tomma händer och mörke utsigter. Efter det nantesika ediktets upphäfvande tynade den protestantiska kyrka i Frankrike bort. Svenska legationskapele: från: 1679. och det danska från 1747 vorc under denna långa sorgliga tid de endeson beredde våra trosförvandter i Paris någor tillflyktsort, eller andlig hugsvalelse; de fp höllo -begge de evangeliska yrkornas bej)b kännare sin gudstjenst. Först 1809 grund Ik lade Napoleon I det första konsistoriet för ju kristna af den evangeliska trosbekännelser In — livars president eller inspektor för der jE lutherska afdelningen Meyer för närvarande Id är — och 1853 ställde Napoleon II all: pf öfriga i Frankrike spridda protestanter, son I-e hafva egna kyrkor under dettas uppsigt. På dem talrika, år efter år tillväxande lv främmande, till det mesta tyska befolkningen IL länkte ingen, förr än ofvanbeskrifna verk Ib kom till stånd. Man scr tydligt att det varJi ett. lefvande nit som började det; inom ochi utom -Frenkrike förstodo de att väcka del-Js tagande, att vinna understöd både ipennin-)r: gar och personliga uppoffringar, som oftodll äro vigtigare. För de växande bebofver In behöfdes. snart i St. Marcel ett hus; nå-Jtc got annat. kunde icke. fås än ett som ko:Ip stade :200:000--franes. Detta var väl stor-kic artadt för en befolkning af gatsopare, mendu man måste hafva det. Meyer tecknade lo sig sjelf. för 100,000 francs, och Herren st har hulpit förunderliga, så att skulden)p nu är i det-närmaste betald. Innan vilje visste ordet al?. berättar han, kom der enfh älsklig själ till oss, sägande: Jag behöfver icke längre all. denna lyx som jag egerX, och jä hon sålde sina smycken och lemnade ossåd 6000 franes. En ung köpman hadeigjort)k goda affärer; eå sade han till oss: Jag vill js anbringa mina kapitaler bra4, och tecknade fh sig för först 5000 francs, så återigen 5050 oc francs och sist för 1000 francs. innan viljnc behöit göra ett steg voro 90,000 francsih samlade. ht Och från alla länder hafva frivilliga penjet ningunderstöd sedan tillflutit detta kärlekssö verk. Svenska. riksdagen har skänkt 10.060 ot rexes. Alla fyra stånden voro cniga. —)sa Från Danmark ba närmare 18.000 fr. blifvit I he skickade. st Huru uppmuntrande än detta allmä ne nde är, Åerstå dock ve igenhet, ständiga kraf, som icke k jka ippfyllas, ständigt nya försök, som endastjon med möda genomdrilvas. : i ke Konsitoriet i Paris inktlager en hedrencej5: täl.ning till denna fria verksamhet; långt)oj från at draga sig derför, eller visa denjve iknöjdhet och afundsjuka, som m a tyvärr He Åt FF ARR 2 SK 3