Aftonbladet – 6 februari 1861, sida 2

och sanna af lifvet, blir man icke hvad man bör vara.? Och det har kongl. sektern föresatt sig att blifva?4 sade Beatrix. Jag har från första ögonblicket, icke allenast af min personliga bekantskap med Adelgunda, utan från den stund jag första gången hörde hennes namn nämnas al en liten fjortonårig flicka, som aldrig sett henne, känt en viss väckelse, kommande alldeles omedelbarligen och uppifrån. Och likasom en dödsstöt åt dandyismen, eller hur?4 frågade Beatrix. Generalskan G. inträdde i samma ögonblick, och sedan Beatrix och hon gjort bekantskap, sade den sednare: j Jag hörde just som jag inträdde, att tal var om dandyism. Det är en besynnerlig sjukdom. Alla tala derom, men hvem skulle väl rätt kunna analysera hvaruti den egentligen består.t 4Jo4, sade Beatrix, det lära vi alla kunna. Generalskan, som sett den i Stockholms salonger, Adelgunda, som sett den såsom den uppenbarar sig landet, jag. som från min låga ståndpunkt likväl observerat dess uppkomst och fortgång, ty den har icke funnits alltid; jag är gammal och mins ett utdödt slägte som heter petitmaitre, men det var en helt annan sort, hvarom en annan gång, ty nu måste jag tillägga, att den fjerde af oss äfven är ganska kompetent att döma derom, nemligen kunglig sektern, som sjelf medgifver sig haft starka paroxysmer af sjukdomen. eMjuka tjenare! Det mins jag just inte att jag sagt; men förnekar det doc icke. Jat, sade generalskan, hvar och en måste säga något derom, och jag börjar. Jag påstår att dandyismen är värt fel, icke vi tre, utan damernas i allmänhet.f