Aftonbladet – 6 februari 1861, sida 2

Skarpskytterörelse i Danmark: Under intrycket dels af vapenöfningsluens verkningar i grannländer och dels af ytelsen om en tysk förbundsexekution i olstein, har i Danmark börjat väckas förag om skyttegillens upprättande. Den föra som framträdde med en formlig uppmaing dertill, föregången at lämplig motiveDe och åtföljd af ett utkast till sättet för nkens utförande, var kaptenen i artilleriet ch läraren vid högre artilleriläroverket V. fänster. I hans anföranden förekomma åtkilliga punkter, som för dagen här hafva lämplighet och föranleda nyttiga och uppysande jemförelser. Kapten Minster förklarar till en början tt det icke är hans mening att i landetl. kulle upprättas några frivilliga, på militärot ställda kårer, dels emedan detta icke j: ore förenligt med den allmänna beväringskyldigheten och dels ej heller med folkkaakteren, som är så beskaffad att den icke går ill någon uthållande kraftutveckling förrän rigsfara redan mträdt. Deremot anser han kjutöfningar med militära gevär i hela lanlet vara ett förträffligt supplement till relan existerande allmänna värnepligten. Man unde måhända invända, heter det, att mået att erhålla goda skyttar kan vinnas melan soldaten är i tjenstgöring. Men, svaas härpå, goda skyttar erhållas sällan ur en förut oöfvad massa, synnerligen när tjenstetiden är kort, och omvändt måste infanteriets duglighet i krig växa i ej ringa mån här det rekryteras bland folk, som redan 0 förtroliga med vapnets hufvudändamål. Härtill kommer möjligheten att i krigstid kunna hastigare öka armåns styrka då ett halffärdigt materiel redan finnes. Kapten Minster anser ingen allmän förening för hela landet önsklig, utan särskilda för stadsoch landtsamhällena. På landet borde de större jordegarne ställa sig i spetsen för rörelsen. Det första och angelägnaste är att skaffa vapen, ammunition, skottbanor och goda instruktörer. Vapen och ammunition borde anskaffas genom krigsdepartemöntets bemedling. Det skulle bestämma modellen för skjutgevären samt besörja om upphandling af dem och all ammunitionens — förfärdigande. Skottbanorna borde göras så billiga som möjligt, och possessionaterna torde tillsläppa lämpliga tält. Nödiga jordarbeten kunde föreningarnes ledamöter -sjelfva verkställa. Instruktörerna borde inöfvas af militären, antingen i garnisonsorterna, efter gemensam instruktion, eller alla i Köpenhamn. Till detta förslag af kapten Minster gjorle guvernören Edward Carstensen ett amenlement. Han erinrade att i landets flesta städer finnas lemningar eller minnen af de skjutgillen, i hvilka ortens vapenföra manskap fordom samlades fill vapenöfningar. Dessa kunde man reorganisera, och älven fogelskjutningssällskaperna, hvilka mestadels hafva egna skjutbanor, kunde göras till allmänna skjutgillen, i hvilka militärgevär borde begagnas. Premier borde utdelas. Öfningar skulle ske dels distriktsvis och dels, ett par gånger om året, gemensamt för flera Jistrikter. Slutligen föreslog hr Carstensen att några ansedda män skulle i samråd upp söra en plan för landets skyttegillen, samt att krigsförvaltningen skulle bistå dessa med vapen och ammunition, tills de sjelfva kunle förskaffa sig sådane. Kapten Minster har härå svarat: att han skulle vara den första som röstade emotatt regeringen skulle utdela skjutgevär till alla socknar i riket. Han är öfvertygad att de snart skulle blifva lagda-i vangömmo. Rörelsen bör hufvudsakligen gå på egna ben; sat