Aftonbladet – 6 februari 1861, sida 1

förnuftiga. Söta fröken, förlåt gamla Anna, som så sladdrar. Kanske fröken inte ja tid att läsa t. E Siktmjölet är präktigt, och fåglarne skrika förfärligt. Söta fröken glöm inte de der formarne. Mina ha alla måtten på dem. Katten tog en dufva i går. Mins fröken, att hon låfvat Malin och Anders nya testamenten, och mig en flaska märkbläck. Glöm inte det. Pastorskan har fått en son ochnuhar jag så mycket snälla både kalkonoch ankungar, men Sspektorn? är en turk om hafren. Mina små stå: och skrika, helsa frökens och jag säger bara välkommen hem. Anna. Adelgunda hade flera gånger velat afbryta läsningen, men Ernst bad Beatrix för all del fortsätta, och sade sig nu känna Adelgunda på ännu en ny, skön och älskvärd sida; efter detta enkla brefs läsande. 0, Adelgunda?; sade han, du kanicke tänka dig huru jag njutit under denna Jäsning, och huru jag för första gången sett öch erfarit hvaruti den verkliga, den sanna och rätta filantropien består, och att den i motsats till den moderna utgår från början, och icke från slutet. Andra: skrifva och skrika och hojta och prata sig andlösa för försummade, vanvårdade barn, korrektionsinrättningar m. m. och du — går i tysthet och sköter dina — huru många wundersåter har du?? Omkring trehundra?, sade Adelgunda, småleende. Dina trehundra så, att hvarken det ena eler det andra af dessa dyra ochotillfredssällunde, alltid otillräckliga inrättningar behöfvas. Och när man betänker detta, så kommer äfven den slutsatsen af sig sjelf, att det är som dw sade häromdagen — allt eländet beror af herremannaklassens-och pre sternas rysliga maklighet och försumlighet,