Aftonbladet – 5 februari 1861, sida 1

gunda. var redan derinne, och nu blef ett presenterande åt alla sidor. Gumman tog 1 högst. grad vänligt emot den gomle brodern till hennes endå flamma, och lagmannen, som verkligen satte högt värde på grefvinnan, visade henne den förelag märksamhet och vördnad, och hvad Adelgunda beträffade, så — sedan han kysst henne, först se hand, och så: — hänförd af hennes skönet, men: kanske ändå mer afsin tillgifvens het för fostersonen —— på pannan, vände han sig till Ernst och såde: SMedgifves! — här glömmer mån den stora förmögenheten. Tanten och Adelgunda vexlade ett litet småleende, ty till henne, men till ingen annan, hade hon förtrott det prof Ernst så väl bestått. Samtalet blef ganska lifligt; man delade sig snart i tvenne par — och dessa — gissar man lätt. Men nu kom — alldeles kt en ljussläckare, med gapande mun och ringande tunga, den gamle grefven och skakade hand med sina gäster. Men äfven han, sedan han rätt fått saken i skallen och dessutom sofyit på den, var mycket vänlig och välmenande och bjöd sjelf. lagmannen till eklateringskalaset; och uppmanade alla att tiga till dess med hela furlolningen, på det han skulle tå det ovärderliga nöjet att göra gästerna en verklig oväntad: -syrpris, ä han proponerade .de trolofvades skål. Grefvitnan suckade väl litet omärkligt vid tanken på sin gubbes talförmåga och huru hon under skålens föreslående skulle få svettas öfver trettio gånger; men hon unnade dock den gamle mannen så gerna denna lilla oskyldiga fröjd och den ofäcke yresidenten: att få en ändå längre näsa och hals. än. han hade förut, så att hon föresatte sig att blifva. döf för allt det tuppfäl; som hon visste skulle förestå hennes arma öron. (Forts. följer.) ...