Aftonbladet – 2 februari 1861, sida 2

ligen likgiltigt. Dårar skola finnas i alla tider, och om dessa vurma med skägg eller med något annat, så kan det just göra den tänkande och icke dåraktige detsamma, och i en knapp vändning så kan det vara godt att taga tag uti på dem som hafva för li ten bildning och för stor näsvishet. När Ernst kom in, gick han direkte, utan: att se åt någon sida, fram till värdinnan, som fog synnerligen. vänligt emot. honom, räckte honom sin hand och tackade honom för hjelpen i båten. Han kysste den gamla gummans fina hand och kände en stor lättnad i sin själ att ha sluppit se sura, högdragna miner på det gamla fryntliga anletet. Men när han betänkte att detta var den så kallade stela och förnäma grefvinnan Stenborg, så föreföll det honom som ett trolleri, helst han väl visstå, att gumman kände allt. Så snart han helsat på henne, tog hon hans hand och förde bort honom till grefven samt presenterade honom sjelf såsom sonen ttll en af deras ungdomsbekanta och en hjelpreda för grefvinnan under båtfärden. Gubben skakade hand med sin unga gäst och bablade litet med tungan om — alltför agreabelt, göra connaisance m. m. Men han såg så förbluffad ut som alltid, vid alla andra än vanliga tillfällen, och Ernst hade alldeles ingen känsla af hvarken ett eller annat för den omärkvärdige gubben; och nu ändtligen fick hån vända sina ögon dit han helst önskade. Adelgunda var i dag verkligen skön. En hvit tunn klädning omsväfvade lik en sky hennes sylfidlika gestalt. Ett kornblått band höll den intill .det smala lifvet och några blåklintar föllo ned öfver de rika och af Mina alldeles mästerligt ordnade klarbruna flätorna. Hon var så enkel som den minst bemedlade, men — hade ett utseende af dame comme il faut, som icke kan beskrifvas, som ingen kan hafva utan att vara det, ingen bemärka, utan att förstå sig på en sådan, men som äfven påt den lägsta måste