Aftonbladet – 31 januari 1861, sida 2

förr aldrig inträffat, utan att den lättsöfda Adelgunda genast vaknat. Men detta skulle väl dock ske äfven denna morgon. Han är liknöjd för mig! Ö om jag åtminstone vore åter i mitt lugna hem! Så der var hennes första rediga tanka när hon ur en vemodig dröm från sin första ungdom, medan fader och moder ännu lefde, och hopp och lit till lifvet ännu stodo som ljusa, tindrande stjernor på högblå himmel, ändtligen vaknade till tull besinning, och kände att lifvet var tungt, att hon var allena, och alt mycket af lifvets goda fattades henne. Hon kastade en blick på klockan, den visade på nio. Hon hade försofvit sig. Hon hade försummat morgonstunden, som hon bestämt till ordnande af diverse, för att sedan klockan tio fara ut och köpa tapeter, firdinen och hushållssaker af flera sorter. on hade alltjemt skjutit upp detta — och nu — blef det odrägligt. All lifvets ringa poesi hade denna morgon totalt flyktat, och blott dess grå prosa stod qvar för Adelgunda. Taket af hennes röda damastpaulun upphölls af förgyllda englar eller amourer. Dessa hade de föregående morgnarne väckt hennes skrattbegär. Nu tyckte hon att de voro odrägliga och ledsamma att åse. Hon suckade, men sucken kom ej full ur bröstet. Hon kände en tår åter vilja tränga fram, men hon sade hotande till tåren: Icke förr jän i afton!4 Hon ville stiga upp — men det var odrägligt just för att det var för sent. Hon utsträckte ändå slutligen handen för att fatta klocksträngen, hvilken Mina alltid brukade om aftnarne fästa vid den Isirligt utskurna. kanten af det gammaldags : men vackra nattduksbord, som stod bredvi hennes. äng Men just som hon skulle fatta strängen, fö I henne ett bref, som låg på bordet, i ögonen. Det bar hennes adress.