Aftonbladet – 31 januari 1861, sida 2

Gif hit brefven, sade Adelgunda, oe nu mottog hon äfven deraf en hel mängd, dels hemifrån, dels frn er kommissionert — den värsta plåga man kan råka ut för, och som mången gång förstör en stor del af nöjet för en person som är stadd på lustresa. Adelgunda kastade åt sidan det ena efter det andra af dessa bref — och sist låg det ett — som blott var ett par timmar gammalt; det lydde så här: CAdelgunda, ni har nyss så uppriktigt och utan omsvep besvarat en fråga, som jag icke hade tätt att göra. Vågar jag väl nu tro att ni gifver mig ett svar som jag kan hafva en viss rättighet att fordra. Adelgundal Finns för mig något hopp? sög säger icke mera. Vill ni förstå mig, så ...... varom icke så... finns det heller icke. Adelgunda tog pennan och skref: I afton har jag lofvat följa med generalskan till trädgårdsföreningen. Detta väl skrifvet — förseglades det och Mina gick dermed i boden snedt öfver gatan, men då Mina var gången, kastade hon sig å sin bädd och... för första gången under oppet af dagen lät hon tankarne tagahvad kosa de behagade. Och hvartsväfvade väl de? Jo! i obestämda, kaotiska rymder, men dessa sågo ut— som Edens lustgårdar. Mångaldiga solar gnistrade på deras himmel oc månar och stjernor utan tal. I de skyhöga rädens luftiga grönska susade lätta sommarvindar, sjöngo fogelskaror i oändlighet, och herrliga frukter hängde öfver den lustvandrandes hufvud — och blomster doftade och klara vattensprång stego SRR i luften, som srystallkolonner, och nedföllo i millioner gnistrande diamanter, alla återspeglande den magiska omgifningen. — Men redig: var in gen enda tanke — och när gamle Hoff