Aftonbladet – 31 januari 1861, sida 1

STEIN TITTA OA ISAR UI SA NOUNEEYNNEENUSENEEA och Fenicien, utan att den bör vinnas ge oom en verklig försoning samt i nödrell ett ärligt förbund med Danmark och Norden. Ingenting sådant kan, det vet jag för visst, hvarken omskapa folkens ögon eller förändra deras stridiga känslor, och att sticka under stolen med sitt karakteristiska sätt att se saker och med sin ofrivilliga känsla, är hos ett folk så väl som hos den enskilde mannen både fegt och falskt; men likasom. klöka enskilda personer med heder kunta försona och förena sig till verldsligt gemensamt bästa, så kunna och böra folken, då eftertanken får råda, äfven göra det, och likasom detta ingenstädes är nödvändigare. är det ej heller någonstädes möjligare än i Tyskland och Norden. Endast här ,eftersträfvas nemligen omsorgsfullt universalhistorisk kunskap och öfverblick, och ju mera den romanska och den slavoheka stör makten i öster och vester förena och afrundu sig, desto tydligare blir det, att den götiska stormakten midt emellan dem, hvilken 41 och med med sina stora företräden, med den bästa lycka och med förenade krafter skall finna det svårt nog att för framtiden häfda sin ställning Och sitt ingytande, ej blott förefaller halshuggen; utan stympad och till på köpet så stridslysten inom gig sjelf, att ett starkt förbund, gränsar till ömöjlighet. Det är nemligen om Storbritannien, Tyskland och vår nord, som det är fråga, och då denna götiska stormakt så der temligen sammanfaller med den s. K.-protestantiska kristenheten samt med åndlighetens och bjertlighetens sista hopp i Europa, så är det väl å ena sidah möjligt nog, att denna störmäkt, trots sin i tång hänseenden skeva ställning, skulle med förenade krafter och genom :Försynens nåd ännu länge kunna häfdå sin frihet, sitt anseende och nationella fråmåtskridånde mot mensklighetens mål, men det är å andra sidan dubbelt sorgligt, att den verldsliga, politiska kifaktigheten mellan störmaktens bufvaddelår symes lika stor och lika obotlig, som den andliga och kyrkliga kifaktigheten är inom det protestantiska kristenheten. j Hvad nu bör ske för att om möjligt -begga Tysklands norra gräns och Danmarks eller: Nordens södra gräns samt göra ett fredligt förhållande och, om så behöfves, ett ärligt förbund mellan Tyskland. och. .Norden möjligare, det är, på: Asamålet, att hexan i Mörkved eller Jernskogen,-som alltid föder bröder åt : Fenrisulfven, landsförvisas eller, rent ut sagdt: att Holstein upphör att vara den Härd för oaflåtlig fionäska och blodig tvedrägt mellån Tyskland och Danmark, som det varit långt före Carl den stores tid :ioch äfven alltid: derefter. Holstein bör således alldeles skiljas antingen från Danmark eller från Tyska förbundet samt af stormåkterna eller åtminstone af England förklaras neutralt, så att ingen krigsstyrka derifrån eller derigenom kan begifva sig åt någondera sidan. Då nu det tyska förbundet jen på något vilkor afstår sin rätt till in, så tillkommer det Danmark att på billiga vilkor uppgifva sitt anspråk, och det bör väl också efter den vunna erfarenheten och den lidna skadan befinnas villigt: dertill, då det derigenom kan vinna en säker sydlig gräns samt en verklig, verldslig; och politisk försoning med Tyskland. Våra tyskar här hemma och alla, som hittills försäkrat oss, att Tyskland är mycket försonligt, så att det blott behöfs, att vi räcka handen och erbjuda ett något så när antagligt försoningsoffer för det rysligaupproret och för dens. k. tappre landtsoldats? råhet och dumdristighet, dessa samma personer skola nu helt säkert skrika sig hesa på, att Tyskland aldrig i all evighet skall göra detta, ja, att det är synd och skam att begära det af det stora, ärestolta Tyskland, som satt sin heder i pant på tyskhetens seger i Slesvig och som har sin fasta, oföränderliga åsigt om hela den ?Cimbriska haltöns? ursprungliga och naturliga ställning och sammanhang; men då det här ju alldeles icke är fråga om att bps e bergfasta tankar, med hvilka Tyskland förmodligen är födt och vill dö, utan blott om att på obestämd tid uppskjuta den verkställighet af iderna, hvilken Tyskland redan sett sig nödsakadt att uppskjuta ett äårtusen eller två, så är detta ju tomma fraser, som hvarken kunna göra till eller från. Är det nu dertill sannt, hvad allt klokt folk utom Tyskl nd med skäl kan vara frestadt att förneka, men som dock synes pålitligt, att Preussen och tyska förbundet efter lång besinning beslutit att år 1861 få sitt trassel med Danmark slutligen uppgjordt, så måste det ju antingen vara med dylika tankar om en förlikning i godo och en verklig försoning, eller också kan det möjligtvis med eller mot Tysklands goda vilja leda dertill, När nemligen Danmark, såsom man väl orde få förutsätta, öppet och oförtöfvedt förklarar främmande truppers inryckande i Holstein för ett frendtligt imbrott, i det att hvararna KR RR ARR na nn nn nd tGud ske lof! Men sådan är alltid Clas TY RR mt RATAR mm ANT RK Kr