Aftonbladet – 28 januari 1861, sida 3

mh presten omkring med sin mest polerade nhet och blygsamhet, en svart skugga med fromma, på brevieret sänkta ögon, läppar, som mumla böner, ett hufvud uppfyldt. at en jorden föraktande himmel... Den milda, anspråkslösa abben går på gatan ödmjukt ur vägen för hvarje lekman, smidigt bugande sig, ie jon sig fram till höger och venster mellan verldens barn. Den barfotade, barhufvade kapucinermunken i sin grofva, bruna, med ett rep omgjordade kåpa smyger såsom en spetelsk förbi stadens palatser, full af himmelsk salighet och förakt lör : det snöda, jordiska äflandet. Stig uppför Apenninernas sluttningar och ise dig omkring i de ensliga bergsbyarne! i Under kastanieträds breda skugga, mellan .de-guldglänsande majsfälten, i förgrunden för tusentals purpurdrufvor, bland tungt bened fruktträd och tornhöga krucifixer möter du åter abben, kapucinermunken, den fromma presten, men huru förändrade! Kan denne välfödde herre med de klipskå ögonen och utbildade tuggverktygen, den pantomimiska hatten och den solkiga, svarta kaftanen vara vår vän Don Basilio från staden? Intet breviarium, ingen skymt af ödmjukhet eller en himmelskhet, som föraktar den jordiska jemmerdalen?. Han skådar majestätiskt, befallande, utmanande, fräckt, bestraffande omkring sig, ty han befinner sig på sin mark, bland sin hjord, sina undersåter, som troende böja knä för honom, likasom negern för sin fetisch. Den helige mannen är här påfve, ofelbar, han kan ej misstaga sig, ej synda, ehvad han än gör, ingenting orätt begära, ehvad han än åträr, men han herrskar dock icke ensam, ty han måste unna den sluskige, girige polismannen i byn litet med af landets fett och olja samt åt honom helt och hållet öfverlåta det verldsliga tyranniserandet. 3 Kapucinermunken vandrar med slolta steg med sin stora påse från hus till hus och samlar sitt lifsuppehälle i sådan mängd, att han kan göda ett halft dussin svin dermed. Huru fottig och skinande ser han icke ut med sina listiga ögon och det snillrika fullmånsansigtet! Huru stelt andäktiga helsa icke de öfriga, af bekymmer uttärda menniskorna. samt de smutsiga, halfnakna barnen denna kyrkans tjocka pelare! De öfverlasta honom med mjöl oeh vin, frukter och olja och låta såsom alldeles viljeoch ärelösa verktyg missbruka sig till hvarje lystnad och nyck af hycklaren, som sjelf i bikten kan förlåta och göra till och med den svåraste synd ogjord, om man begått den med en enfaldig gås. — Dessa i byarna kringtågande Mndliga lösdrifvare predika ej sällan för bönderna på en förskräcklig kökslatin, hvarpå desse så mycket andäktigare och vördnadsfullare lyssna, som de ej förstå ett enda ord deraf. Böcker äro okända för detta folk. Endast lefnadsbeskrifningar öfver helgon, underverk och legender, enkom lämpade för dem, äro tillåtna. Små helgonbilder af bly, S:t Antonius-figurer af ben, rosenkransar af trä eller koraller köpas såsom konstföremål eller till prydnad i den ruskiga stugan. De kringvandrande krämarne stå vanligen i förbund med presten och bypolismannen, hvilka skydda honom för medtäflare och låta betala sig provision derför. Deras fufvudskörd infaller vid påsktiden. Då tåga de. med tunga mulåsnelaster af blyhelgonbilder, porträtter af koppar, tryckta i blått och rödt och. med förgylda kanter, samt stora kyrkljus, perlor af alla färger och ämnen, gyllene, af påfven välsignade, på trådar uppträdda bär af bly, eller glas eller torkade verkliga bär, krucifixer, helgonböcker — idel tillåtna varor, de enda, som krämarne få sälja — från by till b och förtjena hundrafallt derpå. Afven helgon af gummi och guttapercha samt afbildningar af underverk gå mycket åt, och bönderna vörda ej blott all verldslig och andlig öfverhet, utan äfven de snöda bedragarne, krämarne. Dessa millioner rättrogna i landet föröka ej Garibaldis legioner med en enda . man, men hörsamma nu med hänryckning sina heligas uppmaning att förstärka, reaktionens armåer. Det är väl sannt, att invånarne i Siciliens och Calabriens -bergsbyar strömmade ned att förstärka frihetsapostelns frivilliga skaror, men blott under. förutsättning likväl, att särskilda fördelar likasom till belöning skulle tilldelas deras distrikter, byar och hyddor. Då de hörde, att det gälde att kämpa för hela Italiens.enhet och frihet, kastade de bort vapnen och tågade åter af upp till sina egoistiska bergsklyftor, , Italiens enhet och frihet bero af städernas hjerna och. hjerta, nerver och muskler; af deras segerrika kamp mot inre och yttre iender. Denna utsigt har blifvit mycket ördunklad, genom, den ; uppvaknande. reakionen. i byarne och.;städerna, De sistnämla ha blifvit hö. Mieen förbittrade öfver den pehandling, som deras sol och lysande stjera, Gäribaldi, fått röna, mohren, som gjort in pligt och nu kan gå sina färde. Häri a Victor Emanuel och hans anhängare sanolikt gjort ett stört misstag. a Men. heder åt de italienska städernå! Må nan blott betänka, buru de-blifvit behandade under den gamla despotismen och huru le icke befriade ännu, behandlas! , Ett unlerverk är det, att ännu några gnistor af ira och frihet blifvit gvar och flammat upp, efter det tusentals menniskor i långliga tiler icke. .skytt något medel att utplåna wvärje spår till tanke och tänkande män. Je gräsbevuxna gatorna, fylldes ej. af röen kokning, när, man visade. henne trofeer, agna frånssvenskarne,: eller andra föremål, som bevisade de: sedhares nederlag eller inderlägsenhet; och detta framställes icke ällan af danskarne, fast numera i: de artiraste och vänligaste former. Det lilla och