delat ut tvenne sköna korgar till tants tvenne aversioner. Och en till min protegå. äfven, tänkte gumman, men sade ej ett ord derom, utan svarade småleende: Ja jag såg nog huru presidenten skrufvade fram något vigtigt i middags, ty han glömde att taga sås till en budding, och så märkte jag nog huru den fatale ER pinade dig i afton tills du såg så ond ut, att jag aldrig såg dig maken. JaxS, sade Adelgunda, jag kan ej neka att han retade mig till vrede. Han hade den oförskämdheten att tala om mina snart stundande trettio år, och det skulle hvem som helst fått göra, men icke kan jag tåla det af en friare, som deraf tyckes vilja hemta stöd för sin efterhängsenhet. Jag försäkrade honom slutligen, att om de fyratio åren stodo lika hotande vid dörren som nu de trettio, så vore jag lika fullt besluten att aldrig lägga min hand i hans eller nåsons som liknade honom. Ni ha sagt hvarandra rätt hyggliga saker, tycker jag, sade tanten skrattande, och era irgumenter måste slutligen ej varit af den sorten, som Amor brukar vid dylika tillfällen!4 Nej, bevars! sade Adelgunda, jag vet mig aldrig i min lefnad sagt så ohölligt ord till någon varelse, som till den goda grefven, och när han fann att mitt -afslag var mitt allvar och inga krumbugter, sparade han icke heller mig, det försäkrar jag. SJa, kära barn! rättnu ledsnar du väl vid allt detta frieri, och det skall jag aldrig undra på; ty det är en hörrör att se en karl, som man ej vill hafva för sitt lif, tigga och be om hand och hjerta, just som skulle man åta öfvertäla sig till något dylikt, när man sjelf är rik och oberoende. Ja, de äro så lumma och så egenkära ibland, de goda ierrarne, att jag rätt väl förstår huru allt wvad de handhafva går på tok; ty på tok sär nu allt ting, och en vacker dag hatva vi franska revolutionen för dörren: SAck nej, söta tant! tröstade Adelgunda,