Aftonbladet – 25 januari 1861, sida 3

cHvad! Je tombe de mon haut!? sade gumman. iv Jag tror du rodnar. År du besatt, flicka! Skall Clas Ulrik nu få sin vilja fram? Ah, det är: omöjligt! Ey Ja, tant lilla, sade Adelgunda hjertligt skrattande. Om tant tror att jag ämmar efterkomma den gode onkelns önskan, så kan tant lika godt tro mig om att blifva grefvinna R., ty det ena vore väl lika besatt som det andra.4 Nå, hvarför rodnade du då?4 SAck, tant, hvem har sitt blod i sitt våld. Jag vet icke ens att jag rodnade, än min; dre vet jag hvarföre. Nu trumfar du, sade gumman småslugt och vänligt leende.: Något har dui farvattnet, det lurar du mig aldrig på, men nu har jag ej tid att locka det ur dig, ty vi måste låda oss. Får Clas Ulrik vänta en sekund i dag så blir han otröstlig, ty du må tro han. bespetsar sig på något till gastronomisk middag. Ack, hvad vi skola få höra kommentarier och qviekheter och dumheter om de matbitarne denna middag, Och hvad W. skall ösa för mig och persvadera på sina läckerheter, som hvar och en har sin särskilda biografi, och nu äfven får sin likpredikan. Ja, det är en förunderlig sak med det der frosseriet, sade Adelgunda, som var förvånad att se, icke -allenast gamla utlefvade, upptorkade, stånkande gubbar, som icke kunde hafva många andra njutningar i lifvet qvar, utan jemväl yngre, kraftfulla, verksamma, tänkande och bildade männer. som lågo bundna under så föraktliga band som frosseriets. Hon kände sig ur stånd att någonsin kunna hafva full aktning, än mindre kärlek och tillgifvenhet för en person; som satte värde på mat för annat än släcka