Aftonbladet – 25 januari 1861, sida 3

hon är eller icke är en svärjare? Hvad hafv: dessa talesätt, dessa förstärkningsord, dess: Il interjektioner, som blott bero på vana och om i gifning, med den sedliga karakteren att be : ställa?? — Jo, vi våga verkligen påstå at -Idem emellan finnes ett verkligt och nödvän -t digt förhållande, hvilket är det som vi m i först vilja visa. Om man närmare efterlänker, fiuner mer ;; lätt, att de tillfällen, vid hvilka svordome i egentligen, ursprungligen så att ga, be I gagnas, äro, då sinnet icke så som det bu står under förståndets spira, då dåliga känslo1 Tuppflamma, då passionen glöder. Vrede, otålighet, högmod, hån, skrytsamhet, lättsin. nighet, — se der några af de herrar, hvi! kas tjenare och tolk svordomen rätt egentcligt är., Väl är det sannt, att de finnas, för hvilka svärjandet är en sådan vana, att de knappt kunna säga några ord derförutan. Men vid närmare aktgifvande skall man dock i allmänhet finna, att just dessa personc rätt ofta äro beherrskade af någon and de nyssnämnda känslorna, och dessutom, när de särdeles hänföras af någon bland dem. så flöda svordomarne i ännu rikligare mängd än vanligt. På lika sätt finner man ock mången, som vanligen icke svär, men ni! han blifver uppretad, öfvermodig eller upprymd (då skrytsamheten och lättsinnigheter särdeles framträda) — då blir han ock er svärjare. Häraf synes vara klart, hvad slags väsende och sinnelag svordomen rätteligen tillhörer. och sådant dess ursprung är måste ock dess ) verkan vara. — Verkan? !4 — torde åter någon med förvåning upprepa. Icke inverkar svordomen något!X — Jo, vi påst: det: den verkar, och det på ett morali förderfligt sätt; vi påstå, att den gilver näring, utveckling åt de dåliga känslor, hvill tolk den är. Låtom oss tänka på verklig: heten, tagom ett exempel. Man ser ett pa personer i en tvist. De äro icke fiender till svordomår och det dröjer då icke länge innan man hör dem förstärka sina ord mec sådana, i början sparsammare, sedan all: ymnigare, och ju mera de svärja, desto mer uppifrade och förbittrade blifva de; och äro de af en lägre klass, så öfvergå snart order till hugg och slag, som utdelas under ymniga eder. Hade dessa personer icke liksom påeldat sina känslor med sina eder, så hade de troligen icke gått så långt. Samma resonnemang kan naturligtvis utföras om hvar och en af de öfriga nämnda känslorna. Och slutsatsen blifver den: ju mera en persor (ett stånd, ett folk) är svärjande, desto mera ohejdadt styres han (det) af sina passionerade känslor. Vi hafva härvid ett allmänt bekant exempel i stort till hands: yi mena officerskåren i Sverge. Det är kändt, hurt denna excellerar uti svordomar, och i hvilFR folkklass finner man ock öfvermodet och otåligheten (tänk på rekrytoch bevätingsexercisen) mera utpräglad än b.and dem. Hvad nu angår hela vår nations svordomsbegär, så skulle till en förklaring deraf en historisk återgång århundraden tillbaka vare af nöden. Detta är emellertid här icke nödigt. Det påstå vi likväl, att så länge svenskarne förblifva svärjare, bevisa de, att de icke veta hvad sjelfbeherrskning vill säga. de veta icke utaf annat än att ohejdadt öfverlemna sig åt sina lidelser. Just denna oförmåga att herrska öfver sitt sinne är det. som karakteriserar denna råhett, som är gemensam för alla svärjare, de må nu vara ädlingar eller hamnbusar, klädda i siden och sammet eller i trasor, s8. k. bildade eller obildade. Försåvidt de äro svärjare äro de alla råe och ohyfsade, de må sedan inblande sina svordomar i huru vackra fraser som helst. Hvad är det ock, som gör en svordom så vederstygglig i en qvinnas mun, så att äfven en svärjare kan häpna dervid? Hvad, om ej det, att man är van att finna och alltid väntar mera sjelfbeherrskning, mera återhåll af passionens utbrott hos qvinnan än hos mannen? I detta, liksom i så många andra fall. visar sig huru det starkare könet har på det svagare större fordringar än på sig sjelf. Hvad är det ock, som gör en svordom så oerhörd uti salonen? Jo, man väntar der frånvaro af all fyerilning, man väntar sjelfbeherrskningeförmåga! S . Nu gjorda psykologiska antydningar torde vara nog för att visa, att svärjandet icke är något så utan all betydelse, som mången både teoretiskt och praktiskt påstår, och det vore icke blott en heder, utan något verkligt -gagneligt för svenska nationen, :om-en ;aktion deremot kunde inträda. Men dette kan nawrligtvis icke ske, om ej de, som hafva något att betyda, uppträda deremot både med ord och föredöme. Framförallt borde man vänta detta af de i samhället högt uppsatte och aftidningspressen, såvida den vill utgifva sig vara en bildningens och framåtskridandets vän och förkämpe. ? Id rna AA (Insändt.) Om skarpskytteföreningarnes prak; tiska utförbarhet. Den tanke, som framkallat berörda föreningar och nu genomilar Sverge, är en af de största och vackraste, som derstädes låtit sig törnimma under mera än ett halft sekel. Desto angelägnare blifver att så vårda densamma, att den icke borttrasslas och förfuskas af Her